När borta blir hemma – en kvalitativ studie om ungas upplevelser av att bli och vara familjehemsplacerade

Abstract

Vårt syfte har varit att undersöka hur unga som placerats i familjehem för första gången då de varit mellan 16-20 år upplevt att bli och vara placerade i familjehem samt hur de upplevt att detta har påverkat deras liv och utveckling i fråga om vardag, sociala relationer och autonomi. På längre sikt är förhoppningen att vår studie ska kunna bidra med kunskap kring vad en familjehemsplacering kan innebära och vilka konsekvenser och resultat denna kan ge, och därmed vad som kan förbättras, med hjälp av de ungas självupplevda erfarenheter. Studien har gjorts utifrån fem kvalitativa intervjuer med personer som de senaste åren avslutat familjehemsplaceringar. Intervjuerna var semistrukturerade och genomfördes med hjälp av en intervjuguide som var konstruerad utifrån studiens frågeställningar. Samtliga intervjuer genomfördes ansikte mot ansikte. Empirin har sedan tolkats med hjälp av teoretiska begrepp från barndomssociologi, utvecklingspsykopatologi och anknytningsteori. I analysen knyts resultaten an till vad tidigare forskning har påvisat inom ämnet. Vårt resultat visar på att en familjehemsplacering kan innebära en omvälvande process som påverkar flera aspekter av vardagen. Relationerna till familjehemmet och de biologiska föräldrarna har varit centrala delar av tiden i familjehemmet. Det har framkommit att en god atmosfär, interaktion och social samvaro är viktiga aspekter för trivsel i familjehemmet och det som i efterhand kan ses som givande för den unge. Något som också framkommit är de ungas strävan efter autonomi och hur denna ibland begränsats i samspelet med omgivningen.