En ny bild av "bliva". Bakgrunden till hur "bliva" blev hjälpverb

Abstract

Denna uppsats handlar om hur bliva successivt i forn- och nysvenskan tränger tillbaka varda, i takt med att bliva får nya användningsområden. Utöver ursprungsbetydelsen, ’stanna kvar, förbli’, finns redan i fornsvenskan exempel på en användning där bliva i konstruktion med predikativ (t.ex. bliva frisk) anger förändring och betyder ’övergå till att vara, varda’. Från fornsvenskans sista decennier påträffas belägg på bliva i en ny funktion: som passivbildande hjälpverb, vid sidan av varda. I uppsatsen ifrågasätts den traditionella förklaringsmodellen, enligt vilken bliva i de nya funktionerna är att betrakta som ett betydelselån från medellågtyska bliven med motsvarande funktioner. Resultatet av min granskning visar att bliven i betydelsen ’övergå till att vara, varda’ inte tycks ha varit fullt produktivt i den medeltida lågtyskan, utan i huvudsak använts i en lexikaliserad verbfras: dot bliven – och att bliven som passivbildande hjälpverb tycks ha varit en ytterst marginell företeelse i medellågtyskan, vid sidan av hjälpverbet werden. Som en alternativ förklaring anför jag att den nya betydelsen ’varda’ hos bliva kan ha uppkommit genom tvetydiga exempel, t.ex. de många fornsvenska beläggen på bliva död, där det är semantiskt rimligt att tolka in en förändring: ’övergå till att vara död’, i stället för ’stanna kvar, varande död’ – och jag framför hypotesen att det är denna verbfras som lånats in från lågtyskan, jfr dot bliven. När verbfrasen bliva död väl fått betydelsen ’övergå till att vara död’, kan man tänka sig en semantisk generalisering, genom vilken bliva allmänt ges tolkningsmöjligheten ’övergå till att vara’ i konstruktion med predikativ. Varda och bliva blir då i många fall utbytbara som huvudverb. I nästa steg, för att upprätthålla symmetrin i systemet, kan man tänka sig ytterligare en generalisering, genom vilken bliva blir ett fullgott alternativ till varda också i funktionen som hjälpverb.