Graduella och diskreta modifierare Reflexiva partikelkonstruktioner i svenska språket ur ett konstruktionsgrammatiskt perspektiv

Abstract

Ambitionen med min uppsats är att undersöka vilka reflexiva partikelförbindelser med formen verba upp sig, som bär på en eller flera helhetsbetydelser vilken/vilka inte kan utläsas ur de enskilda delarna. Förhoppningen är även att fastställa vilken konstruktionsgrammatisk konstruktion en sådan betydelse kan kopplas till. Det är i viss mån en sökande uppsats med en stark föraning, snarare än en konkret hypotes, om att en eller flera helhetsbetydelser går att utläsa ur den formen. Den teoretiska ansatsen utgörs främst av konstruktionsgrammatik, som delvis ställs i kontrast till en bitvis lexikografiskt driven metod. Grundtanken är att utgå ifrån den lexikografiska informationen i Svensk ordbok som gäller för verbvariabeln, upp och sig, samt vanligt förekommande lexikaliserade förbindelser, för att sedan undersöka hur pass motiverad helhetsbetydelsen är utifrån delarna, samt hur delarna motiverar helhetsbetydelsen. Om en sådan motivering är svag, svarar detta delvis mot konstruktionsgrammatikens krav på en konstruktion, och motiverar en fortsatt syntaktisk analys. Undersökningsmaterialet är hämtat ur korpusen skönlitteratur med hjälp av konkordansverktyget Korp 2.0; revision 65085, tillhörande den nationella resursen Språkbanken vid Göteborgs Universitet. Min undersökning visar att samtliga reflexiva partikelförbindelser i undersökningsmaterialet har en oförutsägbar, eller snarare sagt en svagt motiverad helhetsbetydelse. Mot bakgrund av den lexikografiska informationen framträder två möjliga konstruktioner, vilka benämns graduell modifierare och diskret modifierare. Den förstnämnda utmärks av att upp modifierar betydelsen av verbet till ett komparativt adjektiv, som sedan sig förmedlar till subjektsrollen i satsen. Den sistnämnda fungerar på liknande sätt med den skillnad att den är diskret, dvs. att den tillskriver subjektet ett binärt tillstånd, dvs. i betydelsen ʼantingen ellerʼ. Det uppstår dock ett problem vid den syntaktiska analysen som den här uppsatsen inte lyckas ge en fullgod lösning på. Problemet bottnar i svårigheterna att skilja dessa konstruktioner åt syntaktiskt, då de visar tendenser till att vara polysema konstruktioner, dvs. samma form men skilda betydelser. Ett antagande om en konstruktionaliseringsprocess – vilket kan sägas vara en övergripande språkförändringsprocess i vilken grammatikalisering- och lexikaliseringsprocesser ses som instanser – presenteras som en möjlig lösning på problemet.