| dc.description.abstract | Sammanfattning:
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur högläsning kan användas som ett pedagogiskt verktyg för att utveckla
elevers språkinlärning samt hur högläsning kan användas för att stärka och lyfta fram såväl individen som
gruppen. För att uppnå syftet utgick vi från metodvalet kvalitativa samtalsintervjuer samt kompletterande,
kvalitativa direktobservationer. Respondenterna är fyra lärare i årskurs 1-3 från två olika skolor.
Studien visar att respondenterna i likhet med den tidigare forskning vi tagit del av, är av åsikten att högläsning är
kan bidra till elevers språkutveckling. Lärarna på den ena skolan, skola A, arbetar efter en specifik metod som är
inriktad mot reflekterande läsning. Det är främst denna skola som arbetar på det sätt som den forskning vi
granskat förespråkar. På den andra skolan, skola B, utgår de inte från någon speciell metod och arbetssättet är, i
jämförelse med skola A, ostrukturerat och mindre genomtänkt. Grunden för språkutveckling genom högläsning
är det sociala samspelet. Med läraren som modell förmedlar hon språkstrategier som utmanar och utvecklar
elevens metakognition och literacy. I en klassrumsmiljö, där litteratur finns lättillgänglig och där eleverna tillåts
att diskutera och dela tankar och åsikter med varandra, sker språkutveckling. För att detta sociala samspel ska
uppstå, krävs det att läraren planerar undervisningen på ett medvetet sätt med styrdokumenten som
utgångspunkt.
Högläsning bedrivs i stort sett i varje klassrum. Att genom denna studie belysa betydelsen av högläsnings
inverkan på elevers språkutveckling samt individ- och grupputveckling, är av stor relevans för läraryrket.
1 | sv |
