Det är något med tyg och människor. En högst vardaglig förbindelse. En nödvändighet. Något vi tar för givet. Vi torkar våra händer och kroppar. Hand. Handduk. Näsduk. Vi dukar upp till fest. I ett rituellt sammanhang är vardagen bytt mot det speciella, stunden som får oss att stanna upp, minnas, där avsikten är tydlig i skeendet, där riten formas. Högtid, avsked och passage. Vad kan tyget spela för roll? Ingå i handlingen? Kan en liten filt säga något om tröst vid förlust av ett litet barn? Är bårtäcket en möjlighet att vid begravningen få bädda en sista gång? Texere på latin betyder att väva eller fläta samman. Ur samma stam kommer text, textil, textur, kontext. Snor ihop, flätar, knyter och sammanfogar ungefär som jag gör med bokstäverna när jag leker med dem. Det kan ju hända att man får fatt på något väsentligt i själva görandet. Ibland snurrar jag en tråd runt fingret med en intensitet som om hela existensen står på spel och en annan dag för att jag inte kan låta bli att leka. Göra, hitta, pröva – eller väva filtar. Hertha Müller säger i sitt tal när hon fått Nobelpriset: För att försäkra oss om vår egen existens, behöver vi tingen, gesterna och orden. Det funderar jag mycket på. Anvisningar för utställningen på Teatergalleriet i Kalmar: Följ med på mina strövtåg, ta ett kort, känn på filtarna, betrakta ömtåliga blad en trappa upp.