Barns rätt till muntlig förhandling i migrationsprocessen. En reell rätt att komma till tals eller en chimär?

Abstract

Rätten att få komma till tals i en domstolsprocess är av mycket stor vikt för att tillförsäkra parten ett rättssäkert förfarande. Synnerligen i migrationsmål är rätten att få komma till tals mycket betydande. Den klagande kan känna ett behov av att få berätta sin historia, och få lägga fram på egen hand vad han eller hon har för asylskäl. Samtidigt har barn en särskild rätt att komma till tals i UtlL, vilket endast skall inskränkas med hänsyn till ett skyddsbehov i processen, till följd av argument om att barn kan uppleva obehag, eller rent av ta skada av att uppträda inför domstol. Emellertid är traditionen inom förvaltningsprocessen att förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får hållas om det gynnar utredningen i målet. Muntlig förhandling skall även hållas om klaganden begär det, samt om det inte är obehövligt eller särskilda skäl talar emot muntlig förhandling. Studier av det praktiska förfarandet visar en tendens att det i låg utsträckning hålls muntliga förhandlingar i migrationsmål där barn är part, en obenägenhet som tenderar att öka ju yngre barnet är. Obenägenheten att hålla muntlig förhandling förklaras av praktikerna att det inte är trovärdighetsfrågor som skall utredas, utan frågan är om de skäl klaganden anför är tillräckliga för att hålla muntlig förhandling. Är det fråga om tillräckliga skäl för att beviljas uppehållstillstånd ses muntlig förhandling som obehövlig. Denna uppsats visar att det med hänsyn till barnets rätt att komma till tals går att kritisera och ifrågasätta den nuvarande regleringen och tillämpningen, inte minst ur ett rättssäkerhetsperspektiv, och att det föreligger rimliga skäl för ett ökat inslag av muntlighet i migrationsprocessen.