Fiske och Natura 2000 - 7 kap. 28 § miljöbalken i EU-rättslig belysning

Abstract

Enligt art- och habitatdirektivet skall EU:s medlemsstater upprätta Natura 2000-områden för att bevara livsmiljöer för skyddade arter eller särskilt värdefulla biotoper. För att bedriva fiske eller annan verksamhet inom ett marint Natura 2000-område krävs ett särskilt tillstånd om det inte kan uteslutas en risk för betyande påverkan på områdets skyddsobjekt.

Hittills har det rått otydligheter hur art- och habitatdirektivets krav ska gälla mot fiske. Det beror på att EU har exklusiv kompetens när det gäller bevarandet av havets resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. Medlemsstaterna har därmed lämnat över all beslutanderätt till EU på detta område. Därför har det hävdats att EU:s fiskelagstiftning har företräde framför art- och habitatdirektivet.

I och med den nya grundförordning som EU antog 2013 har rättsläget klarlagts. Det är i ljuset av detta som Havs- och vattenmyndigheten gav i uppdrag till Havsmiljöinstitutet och Juridiska institutionen vid Uppsala universitet att utreda rättsläget för fiske i Natura 2000-områden ur ett EU-rättsligt perspektiv. Havsmiljöinstitutet och Uppsala universitet fick i uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten att granska om fiskeverksamhet kan omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalkens Natura 2000-bestämmelser eller om detta helt eller delvis skulle strida mot regleringarna i EU:s gemensamma fiskeripolitik.

Utifrån rättsfall från EU-domstolen drar rapportförfattarna slutsatsen att fiske är en sådan verksamhet som ska prövas enligt miljöbalken för det fall att det aktuella fisket på ett betydande sätt kan påverka värdena i Natura-2000 området. EU-domstolen hänvisar till försiktighetsprincipen. Även fiske som pågått innan området pekats ut, måste tillståndsprövas, om det inte är säkerställt att fisket kan bedrivas utan betydande påverkan.