Platero, Rocinante, Babieca y yo Un estudio sobre atributos, semántica y actantes

Abstract

Vilken roll fyller de spanska litterära hästarna Babieca och Rocinante samt åsnan Platero i sina respektive verk,: det episka Cantar de Mio Cid, det ironiska Don Quijote de la Mancha samt det poetiska Platero y yo? Finns det några likheter mellan den medeltida Babieca, Roci-nante från den klassiska epoken och förra sekelskiftets Platero och vilka är de avgörande skillnaderna? Går det att spåra tidens attityder i hur de beskrivs? Är de förmänskligade? För att besvara våra frågor har vår målsättning varit att 1) analysera beskrivande attribut i anknytning till egennamnen samt 2) analysera rollerna i relation till övriga roller och krafter i verken. Attributen har analyserats med lexikon från de olika tidsepokerna, varefter de har delats in i semantiska grupper för att underlätta analysen. De har också grupperats i en expressiv klassificering, som förutom att påvisa litterära värden också tjänat som kontrollgrupp för att ge en kontrastiv nyans samt försäkra validiteten av studien. Resultaten av nämnda studier har legat till grund för analys av teman och historisk kontext. Vidare har rollerna analyserats ge-nom att placeras i ett aktantschema, vilket klarlägger rollerna i relation till olika krafter i ver-ken. Analysen visar att Babiecas roll i första hand förstärker verkets teman såsom heder och ryktbarhet, vilka han uppfyller i bataljer mot fiender och i uppvisningar inför kung och familj, i enlighet men tidens anda. Babieca är unik i sitt slag. Sjuklige Rocinante illustrerar dåtidens molande olust och kontrasterar idealen från medeltida riddarromaner och verkligheten i den klassiska epokens Spanien. Rocinante förekommer också med förmänskligande beskrivning-ar. Platero förkroppsligar författarens ungdoms alla åsnor med förmänskligande beskrivning-ar som barn och kvinna men tar också läsarens och författarens plats. Dessutom illustrerar åsnan teman som Andalusien, sociala och moraliska problem och inte minst döden. Studien visar att de flesta attributiva beskrivningarna har positiv värdeladdning, vilket förklarar ett förmodat positivt eftermäle av djuren både i sin samtid samt för nutida läsare.