Mening i arbetet för kuratorer inom psykiatrin

Abstract

Undersökningens syfte var att undersöka hur kuratorer inom psykiatrin finner och bevarar mening i arbetet samt betydelsen av att uppleva mening i arbetet. En kvalitativ forskningsmetod tillämpades och semistrukturerade intervjuer med totalt åtta kuratorer utfördes vid olika psykiatriska mottagningar och avdelningar i en svensk storstad med tillhörande kranskommuner. Begreppet mening hämtades från Viktor Frankls logoterapeutiska teori och intervjumaterialet meningskoncentrerades för att sedan analyseras med hjälp av Frankls teori. Resultatet visade på att begreppet mening var ett stort och abstrakt begrepp för informanterna, innehållande olika slags meningar och dimensioner. Mening uppfattades vara ständigt närvarande i deras arbete, och som något individuellt och samtidigt allmänmänskligt. Kuratorerna inom psykiatrin talade även om mening på en mer konkret nivå i arbetet då de fann mening både i patientarbetet och i rollen som kurator. I patientarbetet fann kuratorerna mening i rollen som hjälpare genom att göra skillnad och se förändring hos människor. I kuratorsrollen fann de mening genom innehavandet av ett stimulerande arbete, genom att fylla en funktion, genom upplevelsen av frihet i arbetet samt genom att arbetet motiveras med lön. Faktorer som hjälpte kuratorerna att bevara mening i sitt arbete var arbetsmiljön med arbetskamrater och ett gott ledarskap, genom att känna mening och tillfredsställelse utanför arbetet, genom egen inställning och förhållningssätt till svårigheter samt genom utbildning och utveckling. Mening i arbetet var av särskilt stor betydelse för kuratorer inom psykiatrin då de beskrev sitt arbete som utmanande. Mening i arbetet var en förutsättning för och ett måste i kuratorernas arbete då de såg det som intimt sammankopplat med yrket i sig och då avsaknaden av mening hade inneburit att de bytt arbetsplats eller riskerat utbrändhet. Utifrån att mening var avgörande för kuratorerna och det faktum att socionomens yrkesroll utgår ifrån ett helhetsperspektiv dras slutsatsen att det existentiella perspektivet på människan är något som borde integreras i en socionomutbildning.