| dc.description.abstract | Kriget i Syrien har lett till att mer än 9 miljoner människor tvingats fly från sina hem. En relativt liten andel av dessa, vid författandet av denna uppsats 84 000, skyddssökande har sedan inbördeskrigets början sökt asyl i någon av EU:s medlemsstater. Denna flyktinggrupp har mötts med varierande mottagande i de olika medlemsstaterna. Det svenska migrationsverket har sedan september 2013 bedömt att alla skyddssökande från Syrien åtminstone bör beviljas status som alternativt skyddsbehövande och därmed beviljas permanent uppehållstillstånd, även i brist på grunder att beviljas flyktingstatus. En sådan praxis förekommer inte i någon annan medlemsstat. Migrationsverkets rättsliga ställningstagande gäller dock inte de skyddssökande som omfattas av Dublinförordningen på grund av att de tagit sig in i EU genom en annan medlemsstat. Den medlemsstat som den skyddssökande tog sig in i EU-området genom bär då ansvaret för dennes asylansökan. Den bristande överensstämmelsen i andelen beviljade uppehållstillstånd i medlemsstaterna har haft som konsekvens att tillämpningen av Dublinförordningen och därmed även applikationen av principen om ömsesidigt förtroende ifrågasatts. Tillämpningen av Dublinförordningen och principen om ömsesidigt förtroende har som effekt att skyddssökande som söker asyl i Sverige överförs till den, enligt Dublinförordningen, ansvariga medlemsstaten även i fall där det inte kan garanteras att denna medlemsstat kommer göra samma bedömning av den skyddssökandes skyddsskäl som svenska myndigheter hade gjort. Migrationsöverdomstolen har i sina prejudicerande domar beslutat att det är angeläget att i största möjliga utsträckning tillämpa Dublinförordningen och det måste föreligga starka humanitära skäl för att överföringar ska upphöra, detta trots att Dublinförordningen tillåter medlemsstaterna att själva avgöra huruvida de vill pröva en skyddssökande, trots att Dublinförordningen är tillämplig. Syftet med denna uppsats har varit att undersöka huruvida överföringar av syrier är förenliga med Flyktingkonventionen, Europakonventionen, Skyddsgrundsdirektivet samt svensk lag. De teman som undersökts är huruvida flyktingar från väpnade konflikter, som den som pågår i Syrien, omfattas av skyddet i dessa rättsakter samt om dessa rättsakter, framförallt genom förbudet mot refoulement, tillåter en tillämpning av principen om ömsesidigt förtroende, med innebörden att Sverige litar på att andra medlemsstater uppfyller sina förpliktelser, enligt tidigare uppräknade rättsakter, när de överför skyddssökande till andra medlemsstater. Resultatet av dessa undersökningar används i denna uppsats för att diskutera huruvida Sverige bör tillämpa Dublinförordningen på skyddssökande från Syrien när statistik visar att andelen beviljade uppehållstillstånd till denna flyktinggrupp drastiskt skiljer sig åt i de olika medlemsstaterna, särskilt i ljuset av migrationsverkets rättsliga ställningstagande att dessa bör beviljas alternativ skyddsstatus på generell basis. | sv |
