Vilka normer för språkriktighet? En undersökning av språkforskares syn på språkriktighetsnormer och bedömning av dessa på gymnasieskolans svenska 1-kurs.

Abstract

Mitt huvudsakliga syfte med denna uppsats har varit att undersöka hur man som lärare ska bedöma språkriktighet på gymnasieskolans svenska 1-kurs. Jag har tagit avstamp i den formulering som framgår av kursplanens kunskapskrav, att eleven i huvudsak kan följa skriftspråkets normer för språkriktighet. Därefter har jag genomfört kvalitativa intervjuer med ett antal olika språkforskare för att fånga deras syn på vad detta innebär samt vilken nivå av korrekt språkriktighet de anser att gymnasieelever bör behärska för att de ska bedömas nå upp till kunskapskravet. Slutsatsen jag dragit av min intervjuundersökning är att språkforskare generellt sett prioriterar tydlighetsfaktorn och störningsfaktorn när de redovisar vad det innebär att i huvudsak följa skriftspråkets normer för språkriktighet. Detta innebär att texten ska vara så pass tydlig och så pass störningsfri att läsaren kan ta sig igenom den utan att störa sig på den språkliga formen, samtidigt som budskapet i texten går fram utan att läsaren ska behöva tänka till för att förstå vad skribenten vill ha sagt. Vilken grad av korrekt språkriktighet som är rimlig att efterfråga av gymnasieelever tycks dock vara svårt att få ett entydigt svar på. Detta beror troligen på att det finns så många aspekter att ta hänsyn till att helhetsbedömning tycks vara det mest relevanta. I denna helhetsbedömning inkluderas aspekter som stavning, meningsuppbyggnad, genre- och situationsanpassning, idiomatik, interpunktion, styckeindelning, textbyggnad och disposition, dvs. element som de olika språkforskarna anser bör fungera för att texten ska vara begriplig och störningsfri. Men hur mycket eller hur många fel som får förekomma för att texten ändå kan anses (i huvudsak) följa skriftspråkets normer för språkriktighet är en fråga vars svar skiljer sig mellan de olika språkforskarna.