Tvångsåtgärder mot demenssjuka patienter – En litteraturöversikt om dilemmat mellan autonomi och tvång i vården

Abstract

Introduktion: I arbetet kan sjuksköterskor komma i kontakt med patienter med demenssjukdom. Demenssjuka patienter har enligt svensk lagstiftning samma rätt till självbestämmande som övriga patienter. Dock kan de svikta i sjukdomsinsikt och tenderar därför att vägra sjukvårdsinsatser som sätts in för patientens eget beskydd. I dessa fall kan vårdpersonal känna behov av att tillgripa tvångsåtgärder i form av lugnande läkemedel eller fysiska restriktioner för att skydda patienten från skada, vilket juridiskt sett ses som ett övergrepp. Syfte: Syftet med litteraturöversikten är att belysa sjuksköterskans användande av tvångsåtgärder och tankarna detta väcker, samt att även redovisa möjliga metoder för att minska användandet av tvångsåtgärder. Metod: Litteraturöversikt baserat på sex kvalitativa och tre kvantitativa vetenskapligt granskade forskningsartiklar. Resultat: Tvångsåtgärder används i större utsträckning på avdelningar med fysiskt mer krävande patienter. Det har dessutom visat sig att tvångsåtgärderna inte endast används för patientens bästa, utan även till förmån för personal och andra patienter. Dock känner vårdpersonal ofta obehag inför utförandet av tvångsåtgärderna och använder ett antal olika “ursäkter” eller copingstrategier för att hantera detta. Vårdpersonalen funderar även på ifall det vore möjligt att använda sig av andra metoder, men säger sig inte ha resurser för detta. Ytterligare forskning visar att det ofta saknas lokala riktlinjer för dessa situationer och att kunskapsnivån på området är för låg. Sammantaget leder det till ökad användning av tvångsåtgärder. Slutsats: Det behövs ökad bemanning och personalen bör ha högre kunskap om geriatrisk vård, alternativa metoder samt vad tvångsåtgärderna gör med patienterna. Dessutom är det viktigt att det finns lokala riktlinjer för hantering av situationer där tvångsåtgärder riskerar att användas