Restriktioner vid häktning. En rättsteoretisk studie av restriktionstillämpningen i Sverige.

Abstract

Europarådets tortyrkommitté har sedan början av 90-talet kritiserat Sverige för att ha tillämpat restriktioner i samband med häktning i allt för hög utsträckning. Restriktionerna syftar till att på olika sätt begränsa den häktade från omvärlden i situationer där det finns en risk för kollusionsfara, dvs. en risk för att den häktade försvårar brottsutredningen.

Offentlig statistik från Åklagarmyndigheten visar att restriktioner följer i nästan samtliga fall om kollusionsfara föreligger. Detta överensstämmer inte med lagstiftarens intentioner om att restriktioner ska tillämpas återhållsamt. Uppsatsen utreder därför Sveriges nuvarande tillämpning av restriktioner i förhållande till den enskildes rättssäkerhet och personliga integritet.

I genomsnitt används restriktioner 23 timmar om dygnet, vilket per definitionen är att betrakta som isolering. Även om sannolikheten är liten för att isoleringen ska bedömas som tortyr i Europadomstolens bemärkelse, kan den häktades möjligheter att påverka sitt försvar allvarligt försämras. Nuvarande ordning, med en närmast slentrianmässig tillämpning av restriktioner, är alltså svårt att förena med den enskildes krav på en rättssäker behandling.

Trots att Sverige vidtagit olika reformer för att komma tillrätta med problemet har ingen märkbar effekt kunnat påvisas. Därför redogörs även för juridiskt strukturella och lagtekniska orsaker till varför restriktioner används i så pass hög utsträckning i Sverige. Utredningen visar att kollusionsfarans speciella natur och lagstiftarens ovilja att vidta strukturella lagstiftningsreformer är två omständigheter som bidrar till att antalet fall med restriktioner inte minskar.

Slutsatsen är att en verklig förändring av situationen kräver ny lagstiftning så att vissa restriktioner helt avskaffas, samt att domstolen – istället för åklagaren – prövar restriktionernas närmare art och omfattning. Utöver ny lagstiftning, kan också förändrade häktesrutiner begränsa effekten av ålagda restriktioner och därmed förbättra rättssäkerheten för den enskilde.