Rätt att försvara miljön. Om ideella miljöorganisationers talerätt enligt Århuskonventionen 9.3.

Abstract

Uppsatsens syfte är att mot bakgrund av Sveriges implementering av Århuskonventionen art. 9.3 diskutera miljöorganisationers roll i miljöprocessen, och miljöprocessens funktioner. Århuskonventionen art. 9.3 ger en ganska vid rätt för miljöorganisationer att överklaga myndighetsbeslut med anknytning till miljön. När Sverige ratificerade konventionen 2005 ansågs det i Sverige att vår lagstiftning i stort stämde överrens med konventionen. Svensk rätt påverkades därför inte särskilt mycket av ratificerandet. Även EU ratificerade Århuskonventionen 2005 och så småningom utvecklade EU-domstolen en ganska omfattande praxis utifrån konventionen. Trots detta gjordes det enbart små justeringar i den svenska lagstiftningen. Eftersom Sveriges domstolar är tvungna att följa EU-rätten och EU-domstolens praxis har de senaste åren implementerats i Sverige genom våra domstolar. Detta har lett till att den svenska lagstiftningen angående miljöorganisationers talerätt (framförallt Miljöbalken 16:12-13§§) inte längre helt överrensstämmer med praxis. I uppsatsen beskriver jag denna utveckling och gör också en kort resumé över den svenska rättsutvecklingen angående miljöorganisationers talerätt före Århuskonventionen. Jag diskuterar sedan rättsutvecklingen och gällande rätt utifrån processens funktioner. Processens funktioner har diskuterats flitigt inom den svenska rättsvetenskapen i åtminstone hundra år. Jag har i uppsatsen utgått från professor Per-Henrik Lindbloms idéer. Liksom Ekelöf ser Lindblom att processens övergripande funktion är att få genomslag för de bakomliggande värderingarna i rätten. Lindblom delar dock upp denna funktion i två, konfliktfunktionen och handlingsdirigeringsfunktionen. Därtill menar Lindblom att processen dessutom har en rättsskapande funktion, en kontrollfunktion och kommunikativa funktioner. I de rättskällor jag går igenom när jag undersöker gällande rätt finner jag även argument för att miljöorganisationer kan påverka samtliga ovan nämnda funktioner positivt. Den positiva påverkan gäller åtminstone de medborgare som sympatiserar med miljöorganisationerna. Eftersom implementeringen av Århuskonventionen skett genom EU-rätten och svenska domstolar och inte genom politiska organ kan dock legitimiteten komma att ifrågasättas av de som missgynnas av miljöorganisationernas överklaganden. Gentemot dessa medborgare kan funktionerna därför istället påverkas negativt. Förändringen upplevas som en maktförskjutning från det lokala sammanhanget. Miljöorganisationernas nyvunna talerätt syftar som jag ser det inte heller till att lösa de komplicerade konflikter och motsättningar i samhället som miljöfrågor ofta bottnar i. Detta har med miljörättssystemet i stort att göra. Miljöprocessen är inget optimalt forum för komplicerade politiska frågor. Jag skulle vilja se en miljöprocess som bottnade i ett politiskt samtal och i konfliktlösande men samtidigt kunde garantera ett starkt miljöskydd. Det kan verka utopiskt, men om man inte strävar mot detta blir det svårt att överbrygga motsättningar i samhället. Vårt samhälle blir mer och mer pluralistiskt och samtidigt mer styrt av internationella åtaganden. Miljön har vi alla ansvar för, även de som ibland kan tyckas verka emot den. Om vi exkluderar alla som inte är intresserade av miljöskyddsfrågor från ansvaret för miljön riskerar vi stabiliteten och legitimiteten i miljöförvaltningen.