dc.description.abstract | Syftet med uppsatsen är att studera den verbala kommunikation som förekommer
mellan elever när de samskapar en narrativ text. I samband med detta undersöks även
elevernas reflektioner av det genomförda arbetet i par.
För att uppnå syftet genomförs tre inspelade observationer och två
gruppintervjuer med totalt sex deltagande elever i årskurs tre. Det empiriska
materialet analyseras och tolkas utifrån Mercers (1996; 2004) metodologi för barns
samtalande samt element som är sammankopplade med textskapande i allmänhet och
narrativ text i synnerhet.
Studiens resultat pekar på att eftersom texten blir till genom dialogen
sinsemellan eleverna, kan olika sätt att samtala på ha väsentlig betydelse för
produkten i ett samskapande. Ett elevpar utmärkte sig i studien med en mer
utvecklande samtalsprocess som gav kvalitativa utslag på elevernas gemensamma
innehållsliga textskapande, trots att de i slutändan var det par som fått ihop minst
mängd text i jämförelse med de andra klasskamraterna. Detta indikerar ett fokusskifte
från textprodukt till samtalsprocess, där det sistnämnda förtjänar mer uppmärksamhet
i klassrummet. Vi lärare kan då behöva tillämpa explicit undervisning om
tillvägagångssätt i ett samskapande för att på så sätt ge samtliga elever möjlighet att
behärska förmågan att föra en givande dialog.
Ett ytterligare fynd var att en gemensam penna kom att spela en central roll i
samskapandet av texten, fastän eleverna hade tillgång till varsin. Dessutom kommer
det genom intervjuerna fram elevreflektioner som inte tycktes överensstämma med
det som observerats under samskapandet vilket diskuteras i det avslutande avsnittet. | sv |