Känslor, Narration och Hegemoni Olika perspektiv på diskussionen om Marija Gimbutas´teorier

Abstract

Argumenten i debatten om Marija Gimbutas och hennes forskning har löpt i ungefär samma banor de senaste 20-30 åren och jag har försökt utvinna ny kunskap ur materialet, som omfattat arkeologiska verk, artiklar, recensioner och debattinlägg på webbsidor, genom att pröva nya infallsvinklar på ämnet. Jag fascinerades av just upprepningarna av argument och deras uttrycksformer. Vilken funktion fyller de och vilka drivkrafter ligger bakom? En annan viktig fråga har handlat om hur aktörer framträder på den sociala och kulturella scen som det undersökta materialet utgör. Jag valde att betrakta arkeologin som ett relationellt utrymme där människor agerar eftersom jag ville undersöka hur känslor och makt kommuniceras bland arkeologer i förhållande till Gimbutasdiskursen. Detta har utgjort huvudfrågan för uppsatsen. Hur erfar subjektet, hur gör det motstånd mot påverkan och hur åskådliggörs hegemoniskapande processer? Jag ville också ta reda på om Marija Gimbutas kunde betraktas som en gränsmarkör inom arkeologin. För att belysa dessa olika frågeställningar har jag använt Antonio Gramscis teori om hegemoni parallellt med Peter Aronssons idéer om historiebruk och Mary Douglas dito om renhet och fara. Och jag har låtit mig influeras av, bland andra, sociologen Pierre Bourdieau och etnologerna Billy Ehn och Orvar Löfgren när det gäller beskrivningar av akademin som ”slagfält” och arena för känslomässiga uttryck. Jag har också fördjupat mig i narrativets funktion, inspirerad av Aronsson, Hayden White, Elinor Ochs och Lisa Capps.