| dc.description.abstract | Bakgrund: Antalet papperslösa personer i Sverige uppskattas till 10 000 – 35 000. Lagen om vård av papperslösa från år 2013 ger dem rätt till ”vård som inte kan anstå”. Aktuell forskning visar dock att alla inte får den vård de har rätt till, trots papperslösa personers stora vårdbehov. Två anledningar till detta är vårdpersonals okunskap om lagen samt en osäkerhet kring tolkning av begreppet ”vård som inte kan anstå”. Ytterligare hinder för vård är papperslösa personers rädsla samt kommunikationssvårigheter.
Syfte: Att beskriva distrikts- och sjuksköterskors erfarenheter av att vårda papperslösa personer inom primärvården efter implementeringen av lagen om vård av papperslösa, år 2013.
Metod: En kvalitativ deskriptiv design med semistrukturerade intervjuer. Sex distrikts- och sjuksköterskor som vårdat en papperslös person, inom primärvården, vid minst ett tillfälle deltog i studien. Data analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys.
Resultat: Fjorton underkategorier, fyra kategorier samt ett tema identifierades. De fyra identifierade kategorierna var: Erfarenheter kring vården av papperslösa personer, Svårigheter som påverkar vården, Tillvägagångssätt för att underlätta vården och Vård som inte kan anstå, med temat: En vilja att möjliggöra jämlik vård för individen trots existerande begränsningar. Huvudfynden var en vilja att bedriva jämlik vård med en samtidig osäkerhet kring bedömning av vård utifrån begreppet ”vård som inte kan anstå” och hur begreppet ska tolkas.
Slutsats: Mötet med en papperslös person genomsyras av en vilja att hjälpa denne att få tillgång till jämlik vård. Det uppstår dock ofta svårigheter, bland annat relaterade till begreppet ”vård som inte kan anstå”. Utvecklade rutiner på arbetsplatsen är en förutsättning för att jämlik vård ska kunna bedrivas och för att personalen ska uppleva trygghet i arbetet.
Background: The number of undocumented migrants in Sweden is estimated to 10 000 – 35 000. A law established in 2013 gives them the right to “immediately necessary treatment”. However, according to recent studies not everyone receives the health care they are entitled to, despite undocumented migrants’ great need of care. Two reasons for this are lack of knowledge regarding the law, amongst health care professionals, and an uncertainty regarding the interpretation of the concept “immediately necessary treatment”. Fear amongst undocumented migrants and difficulties regarding communication are other identified obstacles to health care.
Aim: To describe the experiences of caring for undocumented migrants, within primary health care, amongst district and registered nurses after the establishment of the law in 2013.
Methods: A qualitative descriptive design with semi-structured interviews. Six district and registered nurses, with the experience of having cared for an undocumented migrant within primary care at least once, participated in the study. The collected data was analysed using qualitative content analysis.
Results: Fourteen subcategories, four categories and one theme were identified. The four identified categories were: Experiences related to the care of undocumented migrants, Difficulties affecting care, Ways to facilitate care and Immediately necessary care. The created theme was: A willingness to enable equal care for the individual, despite existing limitations. The main finding was a willingness to conduct equal care, although influenced by an uncertainty of the interpretation of and judgement related to the concept “immediately necessary treatment.”
Conclusion: A willingness to help access equal care permeates the encounter between the nurse and the undocumented migrant. However, difficulties often arise, in some cases related to the concept “immediately necessary treatment.” The existence of clear routines is a prerequisite for conducting equal care and for nurses to feel secure in their work. | sv |
