När livsvärldar möts – Interaktion mellan små barn i behov av särskilt stöd inom samspelsområdet och pedagoger på en förskoleavdelning

Abstract

Syfte: Studiens syften var att beskriva, tolka och förstå uttryck och upplevelse av interaktion mellan små barn i behov av särskilt stöd inom samspelsområdet och pedagoger på en förskoleavdelning samt att utifrån detta diskutera utvecklingsmöjligheter för samspelet. Studiens frågeställningar är:

När, var och hur samspelar eller samspelar inte barnen och pedagogerna på avdelningen? Vad utvecklar respektive hindrar barnens och pedagogernas möjligheter att samspela med varandra i verksamheten? Hur kan pedagogerna främja barnens samspelsförmågor på förskolan? Teori: Livsvärldsfenomenologins teoretiska och filosofiska grund används som teoretisk grund i beskriven studie. Framför allt används begreppen livsvärlden, den levda kroppen, intersubjektivitet och horisonter. Även hermeneutikens filosofiska grunder har använts och då framför allt den hermeneutiska cirkelns lärandeteori men även hermeneutikens teorier om att möten människor emellan utvidgar en individs horisonter. Vetenskaplig ansats och metod: I studien ligger den livsvärldsfenomenologiska och den hermeneutiska ansatsens vetenskapliga redskap observationen och intervjun till grund för att i studiens empiri kunna urskilja och förstå barnens och pedagogernas uttryck och upplevelser av interaktion. Observationerna har kompletterats med gruppintervjuer med pedagogerna i arbetslaget. Hermeneutikens lärandecirkel har framför allt använts i analysen och tolkningen av studiens data. Resultat: Verksamheten på avdelningen genomfördes till stor del med hela gruppens barn samtidigt. Detta ledde till korta interaktionstillfällen som ofta avbröts. Pedagogerna gav uttryck för upplevelser av stress och både vid intervjuerna och vid observationerna framkom det att barnen inte alltid uppmärksammades och utmanades utifrån sina behov. Pedagogerna ansåg, att rutiner och struktur var av betydelse för att främja trygghet, vilket återkommande diskuterades. Däremot reflekterade pedagogerna inte tillsammans kring sitt eget och de andras förhållningssätt gentemot barnen. Pedagogerna framhöll att människor lär i en gemenskap, men de upplevde inte att de hade förutsättningar att stödja alla barn som de skulle vilja. Barnen visade ibland genom sitt kroppsspråk att de inte kände sig sedda och de använde sig i varierande utsträckning av sina kroppar för att påverka samspel och praktik. Deras användning av kroppen skedde emellanåt på ett på förskolan icke accepterat sätt vilket ledde till tillsägelser. Att pedagogerna inte hade tid att stödja barnen i samspels- och konfliktsituationer bidrog till att barnen mest lekte en och en. Barn emellan samt barn och pedagoger emellan uppfattades då inte få så stor insyn i och tillgång till varandras livsvärldar, därmed minskade möjligheterna att utvidga horisonter och utveckla lärande bland annat inom sampelsområdet. Specialpedagogiska slutsatser: För att främja barnens samspelsförmågor behöver pedagogerna diskutera hur de ska kunna organisera verksamheten mer i små grupper. Detta för att skapa tillfällen till ömsesidig interaktion, dialoger, lek med språket, övning av lekregler och för att alla barn ska uppmärksammas. Då kan deras intressen och förmågor framträda och tas tillvara. Pedagogerna behöver erhålla handledning för att få tid och stöd i att reflektera kring förhållningssätt, barn- och lärandesyn samt möjlighet att diskutera på vad, när och hur man ska lägga fokus.