Elevhälsan – skolans insatsstyrka Diskurser om elevhälsa och specialpedagogik i skollagspropositionen

Abstract

Syfte: Syftet har varit att undersöka vad som kännetecknar Alliansregeringens (2006-2014) uppfattning om elevhälsa och specialpedagogik, såsom den förs fram i skollagspropositionen (Prop. 2009/10:165) samt att undersöka hur olika subjekt positioneras i den diskurs/de diskurser om elevhälsa och specialpedagogik, som propositionen för fram. Studien har även syftat till att undersöka vad propositionen beskriver som elevhälsans viktigaste funktion samt vilka styrningsmekanismer och tekniker för styrning som möjliggörs genom diskursen/diskurserna om elevhälsa och specialpedagogik.

Teori: Uppsatsen har teoretiskt anknutits till Laclaus och Mouffes (1985) diskursbegrepp. Laclau och Mouffe intresserade sig för förutsättningarna för socialt liv och för hur individer och grupper kan positioneras i sociala sammanhang. När det gäller de språkliga delarna av teorin anknöt Laclau och Mouffe till såväl poststrukturalistisk som strukturalistisk teori.

Metod: Metoden som har valts är en diskursanalys med inspiration från Laclau och Mouffe samt från Mörkenstam (Laclau, 2015; Laclau & Mouffe, 1985; Mörkenstam, 1999). Laclaus och Mouffes begrepp har använts för att analysera texten i propositionen. Därvid har identi-fiering av ekvivalenskedjor varit en central del av diskursanalysen. Från Mörkenstam har inspiration hämtats från sättet att identifiera ekvivalenskedjor.

Resultat: En dominerande diskurs om elevhälsa och specialpedagogik har identifierats. Utifrån diskursens centrala tecken har denna benämnts insatsdiskursen. Ytterligare en diskurs har identifierats, som benämns förebyggande och hälsofrämjandediskursen. Elevhälsans viktigaste funktion i insatsdiskursen är att arbeta med specialpedagogiska insatser. I detta ligger att utreda elevers behov av särskilt stöd och hur detta stöd skall utformas. Subjektet specialpedagog positioneras i kraft av sin kompetens och kunskap i en maktställning gentemot dem som skall genomföra insatserna. Subjektet speciallärare positioneras som utförare av insatser som specialpedagogen har identifierat som nödvändiga. Subjektet elev i behov av särskilt stöd konstrueras som passiv mottagare av särskilt stöd, och också av identiteten att vara en elev i behov. Genom insatsdiskursen är plikten för skolans personal att anmäla att en elev riskerar att ej uppnå kunskapskraven samt utredningsväsendet styrningsmekanismer som framträder som både möjliga och nödvändiga. Insatser i form av särskilt stöd kan också ses som en styrnings- och disciplineringsteknik.