Mitt intresse för de två olika vävtraditionerna som kallas Kelim och Röllakan är grundat i två separata händelser i mitt liv. Dessa händelser separeras av en tidsrymd på 20 år och känns oerhört viktiga för att jag skall kunna identifiera mig själv som deltagare i dessa traditioner då jag själv inte är vävare eller starkt förankrad i de textila materialen. Kelimvävar stötte jag på i samband med en resa till Turkiet med min mamma i tolvårsåldern. Vi blev hembjudna till en matthandlare och möttes i hans hem av ett sätt att förhålla sig till mattor och textilier som jag inte var van vid. Det var också ett intimt möte med en kultur som jag bara sett ytan av tidigare. Mötet var kort men satte spår, i form av en medvetenhet om hur dessa vävar som skulle kunna ses som turkiska souvenirer för turister faktiskt var tänkta att användas. Röllakanvävar hade inte intresserat mig före en bilresa på Österlen för ca 10 år sedan. Jag besökte en antikaffär nära Löderup och stötte på några textilier som jag tyckte påminde om kelimvävar men som visade sig vara gamla röllakanvävar från trakterna nära Löderup. Jag hade då inte pengar att köpa dem men när jag 4 år senare körde förbi samma butik fanns dem fortfarande kvar och jag köpte dem. Jag har bedrivit ett undersökande arbete i hur det kan komma sig att skånska röllakanvävnader och turkiska kelimmattor delar så många mönsterelement. Hur dessa skiljer sig från varandra och vad det säger om vårt gemensamma förhållande till symboler och något ursprungligt. Är det skevheten i mönstren som talar om något eller är det de blekta naturfärgade garnerna som på något sätt får mig att vilja nå det förgängliga och förgångna? Förskjutningen i mönstren, som i dessa tekniker skapas på grund av att två stycken som fogas samman till ett, känner jag igen från handens karaktär vid tecknande eller måleri. Det mänskliga och förutsättningars uppenbara påverkan tycker jag är så framträdande i dessa vävar. Vad händer när min hand och mitt medium tolkar detta? Det konstnärliga undersökandet har bestått av ett målande och tecknande. Min ansats har varit att så omsorgsfullt som möjligt avbilda detaljer och hela vävar för att både hand och öga skall känna igen former och färger. Under den senare delen av projektet gick jag helt ifrån att kopiera detaljer till att gå upp i format och måla abstrakta bilder som enbart var inspirerade av det som jag tidigare sett och avbildat. Resultatet var två större bilder (ca 120x80cm) som föreställer diagonala linjer som både upprepas systematiskt och slumpmässigt i en sammanhållen färgskala. Den diagonala linjen i en väv är något som kräver mycket vävaren, både tid och teknik så jag ville att mina bilder skulle präglas av samma omsorg vilket dem också gjorde. Avslutningsvis förflyttade jag blicken mot vävarnas varpavslut som i projektets början inte intresserat mig alls, det var mönstren och färgerna som var viktiga. Men de fransiga varpavsluten som knyts samman, ibland i avancerade flätor, talade om något helt annat, om vävens skelett och vävarens händer som plockat garnerna in och ut. De blev mänskliga på något sätt. Ett par bilder blev till som noterade detta. Slutresultatet har presenterats på Panncentralen i Mariestad, Galleri P.S i Göteborg och på HDK´s KU-dag.