Prövning av onyttiga besvär i förvaltningsdomstolarna – En probleminventering.

Abstract

Denna uppsats behandlar det förvaltningsprocessuella fenomenet ”onyttiga besvär” samt den sakprövning som i vissa fall företas av domstolen i dessa mål. Ett besvär är onyttigt om saken, ett överklagat förvaltningsbeslut, förlorat konkret aktualitet och inte längre kan ändras. Ett sådant mål ska avskrivas av domstolen. Den övergripande frågan i dessa mål är om överklagandet trots onyttigheten ska prövas i sak – vilket i så fall görs i motiveringen till avskrivningsbeslutet. Avgörande för om domstolen ska göra en sådan sakprövning är om parten bedöms ha ett befogat intresse av en prövning, eller om en prövning är motiverad av behovet av ledning av rättstillämpningen. Normen för när ett onyttigt besvär ska prövas framgår inte av någon lagregel utan bärs helt upp av ett antal, till största del äldre, avgöranden från HFD, vilka endast kortfattat behandlats och kommenterats i doktrinen. Praxis är därtill till stor del in casu-betonad och ger enbart relativt vaga riktlinjer för när en part ska anses ha ett befogat intresse. I uppsatsen tas ett helhetsgrepp om de onyttiga besvären och utöver att redogöra för central praxis och tolka och analysera denna, uppställs ett flertal för processen enligt mig oundvikliga följdfrågor. Dessa frågeställningar och problem har nästan inte alls behandlats i doktrinen och överhuvudtaget saknas det klara svar i rättskällorna. Min undersökning utgår från domarens perspektiv i det att inga processuella frågor lämnas obesvarade och mina tolkningar av gällande rätt utgör på detta vis rekommendationer till domare. Som exempel på processuella frågor som tas upp är frågor rörande domstolens utredningsansvar, huruvida normen för sakprövning är fakultativ eller obligatorisk, om det finns någon motiveringsskyldighet, vad som kan vara ett tillämpligt skäl för prövningstillstånd, vilka instanser som ska pröva onyttiga besvär, hur processramen ska bestämmas samt frågan om återförvisning vid överprövning av ett avskrivet onyttigt besvär. I uppsatsen ifrågasätts och analyseras därutöver de i praxis och doktrin angivna syftena bakom att sakpröva onyttiga besvär. Här blir frågor kring överklagbarhet av förvaltningsbeslut samt det rättsliga värdet av domskäl av typen ”obiter dicta”, intressanta att behandla i ljuset av onyttiga besvär. Ett centralt problem är att sakprövningen i ett onyttigt besvär inte är bindande och heller inte kan överklagas till högre instans. Detta menar jag kan leda till rättsosäkerhet för enskilda samt allmän förvirring i rättslivet. Min normativa utgångspunkt för undersökningen var att gällande rätt avseende sakprövning av onyttiga besvär till stor del är oklar och att detta kan leda till rättssäkerhetsproblem – särskilt i form av bristande förutsebarhet, olikbehandling, rättsförluster för enskilda och rättsosäkerhet både för enskilda, domstolar och myndigheter. Rättssäkerhet var därför ett verktyg både i problematiserandet av fenomenet med sakprövning av onyttiga besvär, samt vid argumentationen för hur de oklara frågorna skulle lösas. Andra värden som användes i argumentationen är idealet om koherens i rättssystemet och (process-) rättslig logik. I och med att ämnet knappt behandlats i doktrin var jag, för att kunna besvara samtliga frågor som uppkom, tvungen att i hög grad konstruera rätt och presentera slutsatser trots att de ofta var osäkra. Det normativa inslaget i uppsatsen är således stort. Uppsatsen avslutas med olika egna förslag på förändrad hantering av de onyttiga besvären i stort, vilka jag bedömer skulle kunna minska de problem som jag menar att den nuvarande hanteringen innebär.