Våld i nära relationer - Om mäns och kvinnors våld mot varandra

Abstract

Syftet med detta examensarbete är att rikta uppmärksamhet på ett problem som kanske inte är ett stort samhällsproblem, men som likväl är ett problem för dem som drabbas, nämligen de män som utsätts för våld av en kvinna som de lever i en nära relation med. Tanken med detta är naturligtvis att synliggöra dessa män, men också att eventuellt synen på orsaker och framförallt lösningar även för andra grupper som utsätts för våld i nära relationer kan vidgas och på sikt bli mer flexibel.

Till en början tar jag upp kvinnors brottslighet i allmänhet och i samband med detta olika teorier om denna. Därefter handlar det lite mer ingående om just våldsbrottslighet i de fall då förövaren är en kvinna. Sedan behandlas våld i nära relationer och i slutet av detta avsnitt lyfter jag fram den kunskap som finns rörande de män som råkar ut för detta våld. Slutligen diskuteras frågan om likhet inför lagen och huruvida könsaspekten kan tänkas påverka hur vi blir bemötta och hur vårt ärende bedöms inom rättsväsendet.

Tack vare kvinnorörelsen på 1970-talet började kvinnomisshandel att diskuteras. Idag används istället benämningen våld i nära relationer allt oftare, eftersom denna kan innefatta även andra drabbade än kvinnor. Dessa andra grupper som idag tar plats i debatten är framförallt barnen, men även i viss mån offer för våld i samkönade relationer. Att män kan vara offer för en kvinnlig förövare i dessa sammanhang hör man dock fortfarande sällan talas om. Kort sagt verkar det vara så att det förekommer, men att ingen vet i vilken omfattning, vilken typ av misshandel det rör sig om, vilka män som drabbas och vilka kvinnorna som utsätter dem är. Historiskt sett har detta sina förklaringar dels i våra svårigheter att se kvinnan som något annat än ”den goda modern” samt parallellt med detta våra svårigheter med att se mannen som ett offer. Med andra ord är en kvinna en icke ideal gärningsman samtidigt som en man dessutom är ett icke idealt offer.

De män som utsätts upplever att de har svårt att bli tagna på allvar, samtidigt som det upplevs som oerhört genant och omanligt att vara ett offer. Generellt är det mer socialt accepterat att en kvinna misshandlar en man än tvärt om och de former av misshandel som kvinnor använder är också mer socialt accepterade. Kvinnor använder i högre grad olika psykiska former av misshandel, ekonomiskt utnyttjande, förtal av mannen inför de gemensamma barnen osv., medan män oftare använder fysiskt våld. Ofta ses kvinnors våld mot män som att kvinnan handlar i självförsvar.

Människans sätt att fungera kognitivt gör henne mindre öppen för det som bryter mot mönstret och de invanda föreställningarna om världen och människorna i den. Om vi inte är medvetna om detta riskerar vi att saker och ting inte ses för vad de är, utan bedöms slentrianmässigt utifrån vårt stereotypa och många gånger fördomsfulla sätt att tänka. En ökad medvetenhet om detta kan förhoppningsvis leda till en ökad likhet inför lagen, innefattande även icke ideala gärningsmän och icke ideala offer, samt till nya möjligheter att bekämpa allt våld i alla nära relationer oavsett hur offer- och gärningsmannakonstellationerna ser ut.

Vad som slutligen kan konstateras är att det återstår mycket arbete och forskning för att fylla de kunskapsluckor som fortfarande finns rörande våld i nära relationer, särskilt vad gäller de fall då en man är offer för en kvinnlig förövare. Ett första steg mot en ökad sådan kunskap är förmodligen att erkänna att problemet finns. Det gäller att inse att detta, som jag ser det, inte betyder att kampen för ökad jämställdhet inte kan fortsätta. Inte heller betyder det att man samtidigt med ett sådant erkännande förringar det lidande kvinnor och barn dagligen utsätts för i form av våld i nära relationer.