Tonåringars upplevelse av att leva med diabetes typ 1

Abstract

Introduktion: Sverige har näst högst insjuknande i diabetes typ 1 bland barn och ungdomar i världen. 7000 barn har diabetes i Sverige och varje år insjuknar 700 individer mellan 0-14 år, där 11-14 åringar är överrepresenterade. Som blivande sjuksköterskor kommer vi att möta dessa patienter när de är tonåringar, såväl som när de når vuxen ålder. Vi anser det därför vara viktigt att få kunskap om hur de upplever det att leva med diabetes typ 1. Bakgrund: Att få diagnosen diabetes typ 1 innebär ett behov av insulin under resten av livet. Under tonåren befinner sig tonåringarna i en utvecklingskris där de skall frigöra sig från föräldrarna och hitta sin egen identitet. I denna process är vännerna viktiga. I vården av tonåringar med diabetes utgör diabetesteamet en viktig faktor, där det främst handlar om att motivera individen till egenvård. Syfte: Att undersöka hur tonåringar upplever att leva med diabetes typ 1 i en period av livet som präglas av frigörelse och identitetssökande. Metod: Litteraturstudie med 7 kvalitativa, 4 kvantativa samt en studie som är både kvalitativ och kvantitativ. Artiklarna hittades via databaserna CINAHL och PubMed samt genom manuell sökning. Artiklarna granskades och därefter gjordes en induktiv analys som resulterade i fyra huvudrubriker. Resultat: Tonåringarna uppgav att sjukdomen fick dem att känna sig annorlunda och de betonade vikten av att sjukdomen inte skulle styra deras liv. Det fanns en stor rädsla för att drabbas av hypoglykemi. Resultatet visade på en könsskillnad när det gällde hantering och upplevelse av diagnosen. Många kände stöd från föräldrar och de konflikter som uppstod handlade om att föräldrarna inte litade på att de skötte sin egenvård. Föräldrarna uppgav att sjukdomen skapade en oro hos dem. Diabetessjukvården upplevdes vara bra, men mer information om diabetes och egenvård efterfrågades. Diskussion: Det är viktigt att vi som sjuksköterskor försöker reducera den upplevda känslan av att vara annorlunda, som vi tror kan leda till sänkt självkänsla. Att undervisa tonåringen om vikten av egenvård är av stor betydelse, men får samtidigt inte bli alltför förmanande, då det kan leda till att tonåringen gör tvärtom. Dessutom, anser vi att tonåringarna skall tillåtas att pröva och fela, då de befinner sig i en utvecklingsfas som kan vara problematisk i relation till sjukdomen. Som sjuksköterskor är det viktigt att involvera föräldrar och vänner, då de genom stöttning kan hjälpa individen till en bättre följsamhet i egenvården.