När möjligheter till frivillig vård anses uttömda Om socialsekreterares argumentation i LVM-utredningar

Abstract

Syftet med studien var att undersöka hur socialsekreterare i LVM-utredningar motiverar och argumenterar för tvångsvård kopplat till general- och specialindikationerna i lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), samt vad som lyfts fram som argument mot tvångsvård och vilken plats klienterna ges i utredningarna. Materialet utgjordes av 18 LVM-utredningar från ett socialkontor gällande både män och kvinnor i åldersspannen 20-29 år, 30-39 år samt 40 år och äldre. Vi använde oss av kvalitativ metod och analyserade empirin med hjälp av diskursanalytiska begrepp. Analysen byggde även på en teoretisk ram av maktrelaterade begrepp såsom governmentality och maktens tre dimensioner samt teoretiska perspektiv på moral, missbruk och konstruktion av klienter. Vår studie visade att det finns återkommande argument och tolkningsrepertoarer för att general- och specialindikationerna ska anses vara uppfyllda i utredningarna, men att sättet att argumentera skiljer sig åt. Vi kom fram till att det dels beror på att det i utredningarna finns många skiftande omständigheter som kan tala för att det exempelvis finns ett fortgående missbruk, dels att maktförhållanden och samhälleliga diskurser om normalitet påverkar sättet att argumentera i utredningarna.