SÄTTA PUNKT I UNGDOMSLITTERATUR – EN NORMSTYRD AKTIVITET. Kommenterad översättning av Susan Krellers ungdomsroman Elefanten sieht man nicht utifrån en komparativ normanalys av två tidigare översättningar.

Abstract

I denna uppsats diskuterar jag min egen översättning av Susan Krellers Elefanten sieht man nicht mot bakgrund av en komparativ analys av två tidigare översättningar. Syftet med studien är att utforska normerna vid översättning av ungdomslitteratur och det utrymme de ger att bevara ett stilistiskt element som står i konflikt med den i ungdomslitteraturen obligatoriska adaptionen. Utgångspunkten för uppsatsen är de tidigare studier av bl.a. Puurtinen och Lindqvist om normer i de två litterära system – barn- och ungdomslitteratur och högprestigelitteratur – som den studerade romanen kan anses tillhöra. Dessa visar att just bevaring av segmenteringen är en skiljepunkt i normerna, då segmenteringen i romanen avviker från normen för ungdomslitteratur och den tidigare genren tenderar att översättas enligt acceptansinriktade strategier medan den senare tenderar att över normerna sättas enligt adekvansinriktade strategier. Metoden utgår från Tourys teori om översättning som en normstyrd aktivitet och hans metoder för extrahering av normer. I en kvantitativ komparativ analys identifieras förändringar i segmenteringen från källtexten till måltexterna. De förändringar som inneburit förkortning analyseras sedan kvalitativt i syfte att extrahera översättningsnormer. Efter analysen förs en diskussion om segmenteringen i min egna översättning där målet är visa på möjligheten att följa de uppsatta översättningsprinciperna utan att bryta mot de normer som grundat på analysen rimligen gäller för översättningen. Analysen visar att de tidigare översättningarna tillämpat så pass olika normer att den övergripande strategin skiljer sig åt. Den amerikanska översättningen visade sig vara tydligt acceptansinriktad medan den danska är mer adekvansinriktad. Den gemensamma övergripande och även starkaste normen var adaptionsnormen, som kan anses vara en del av översättningsnormen för barn- och ungdomslitteratur. Båda översättarna höjer adaptionsgraden, något som kan tyda på att det är svårare att publicera översatt litteratur än originallitteratur med låg adaptionsgrad. Eftersom analysen visade att det fanns goda möjligheter att bevara källtextens stil utan att bryta mot gällande normer valde jag att översätta relativt adekvansinriktat, adaptera de delar av texten som inte var utmärkande för källtextens stil och kompensera för stilistiska bortfall. I förlängningen visar min uppsats på att normerna för översättning av ungdomslitteratur är öppna för strategier från olika normsystem, men att ökad adaption ses som mer önskvärd än minskad. Vidare forskning behövs för att fastställa om detta kan ses som en stark norm inom översättning av ungdomslitteratur som bryter mot delar av normen, eller om det endast är en manifestation av allmänna tendenser till normalisering i översättning.