En granskning av SIDA:s Fristående Garantigivning - möjliga modifieringar inför prövoperiodens slut

Abstract

Att genom rent gåvobistånd skapa en fördelaktig, långsiktig effekt förblir en öppen fråga och det är en grov förenkling att samla nationer, kulturer och religioner och anta att alla människor som är i behov av hjälp har identiska anspråk, vilka kan besvaras endast med hjälp av biståndet. Biståndsorganisationer spenderar mycket resurser på att finna en enskild optimal lösning där biståndet ska lansera starten till en självförsörjande tillväxt. Det finns ingen sådan lösning. Istället måste hjälpen anpassas till mottagaren för att på sikt göra mest nytta. Länderna befinner sig i olika delar av ett behovsspektrum där vissa nationer inte är tillräckligt fattiga för att prioriteras för rent gåvobistånd, men inte heller är starka nog för att ha en möjlighet att konkurrera på marknadsmässiga villkor, i dessa länder kan man hantera problemen och arbeta för förbättringar med hjälp av garantiverksamheten inom biståndsorganisationerna. Behovet av garantier grundar sig dels i diskussionen om att uppnå ett mer effektivt hjälparbete men även i förekomsten av höga risker, vilka utgör hinder för att finansiärer skall motiveras till att göra investeringar i utvecklingsländerna. Företag vågar inte satsa sitt kapital på marknader där osäkerheten är alltför stor vilket gör att risken att få uppleva förlust fungerar som en avrådan till investeringar som är väsentligt avgörande för utvecklingslandets fortsatta utveckling. I det fallet kan en garantimyndighet, som tredje part, bistå med kunskap och erfarenhet för att kunna hantera, bemöta och beräkna de risker som förknippas med olika projekt. En specifik gren inom biståndsorganisationen SIDA jobbar med den här typen av garantiverksamhet. Denna har sedan starten befunnit sig i en prövoperiod vilket har inneburit vissa restriktioner, dessutom så kan arbetsgången i vissa avseenden anses vara mindre optimal. I och med att prövoperioden nu löper mot sitt slut uppstår frågor kring hur garantiverksamheten i framtiden skulle kunna utvecklas. Löpande genom studien används USAID, den amerikanska motsvarigheten till SIDA som mall då denna organisation i många fall kan anses vara relativt effektiva i sitt arbete med utfärdandet av garantier till utvecklingsländer. Studien syftar till att granska de faktorer som kan anses ha varit hindrande i SIDA:s garantiverksamhet och kan vara betydelsefulla att förbättra, för att verksamheten i framtiden ska kunna nå sin fulla potential. Genom skapandet av en analysmodell baserad på USAID, kunde vi konstatera att SIDA:s garantiverksamhet bör förbättra flera områden inom dess organisation. Detta inkluderar exempelvis en standardisering av arbetet med utfärdandet av garantier, ett behov av en större organisatorisk flexibilitet där tid bör betraktas som en viktigare faktor samt få befogenhet att själva kunna subventionera garantipremien som EKN initialt fastställer.