Specificitetshypotesen. Om preteritumformer med referens till nutid och framtid

Abstract

I svenskan har preteritumformen vanligtvis referens till dåtid (Teleman, Hellberg & Andersson 1999c:204). Ibland används den dock för att uttrycka nu- eller framtidsreferens som t.ex. i följande mening: Oj vad fin din klänning var!, dvs. personen tycker att klänningen är fin vid talögonblicket. Sådana fall kallar jag inkongruent preteritum.

Tidigare förklaringar, eller beskrivningar, av inkongruent preteritum har pragmatiska förtecken (Teleman m.fl. 1999c:226–228), bl.a. som ett resultat av subjektiva uttryck för förvåning eller artighet, här kallat SAG-hypotesen. SAG-hypotesens förklaringar av inkongruent preteritum är dock något problematiska och glider in i varandra. Här jämförs SAG-hypotesen med vad jag kallar specificitetshypotesen: att talare använder inkongruent preteritum med både specifik referens och nutidsreferens för att undvika en generell utsaga. Resultatet visar att specificitetshypotesen bättre förklarar inkongruensen än SAG-hypotesen.

1 629 inkongruenta fall av preteritum i diskussionsforumet Familjeliv har samlats in via en korpusbaserad metod (Tognini-Bonelli 2001) med verktyget Korp (Borin, Forsberg & Roxendal 2012). Resultaten antyder att ett skifte från inkongruent preteritum till presens leder till generell referens, likt följande satser: (i) ost och kex passade bra ihop, (ii) ost och kex passar bra ihop. Exempel (i) är inte generaliserande som (ii), utan specifik, dvs. att den endast gäller för någons specifika upplevelse av kombinationen ost och kex, inte att dessa livsmedel generellt passar bra ihop. Jag argumenterar för att sådana fall förklaras av specificitetshypotesen.

Det finns visst stöd för specificitetshypotesen. Inkongruent preteritum kan t.ex. inte modifieras av generiska satsadverbial (t.ex. alltid eller aldrig) utan att förlora sin inkongruens. Dessutom förekommer inkongruent preteritum sällan tillsammans med vissa subjektiva fraser, (t.ex. enligt mig). Detta antyder att subjektiva markörer är kommunikativt redundanta då specifik referens här ofta är subjektiv. Tidigare pragmatiska förklaringar kan då även kopplas till en förklarande semantik.

För vidare studier föreslås en korpusdriven metod för materialinsamling för att undersöka om inkongruent preteritum förekommer i andra former och om specificitetshypotesen förklarar dessa. Men generell referens har också kopplats till nominalfraser (Hellberg 1987). Därför föreslås också en beskrivande grammatik av inkongruenta preteritum i vilken man antar symboliska enheter som sträcker sig över ordnivå.