På utställningen Man and Nature visades sammanlagt sex skulpturer i den sedan 2006 pågående serien Man and Nature. Serien påbörjades till utställningen Suspicious Landscape, Galleri Konstepidemin Göteborg 2006. Idén bakom skulpturerna var och är att i tredimensionell form utforska hur delar av människokroppen kan smälta samman med delar eller symboler av natur. Serien började i en anspråkslös och liten skala, intentionen var att utifrån ovan nämnda beståndsdelar göra så många varianter som möjligt. Det ena objektet skulle leda till det andra i ett försök att skapa något nytt. Intentionen var också att ge mig in på något jag inte arbetat med förut, människokroppen. Några av de från början mindre skulpturerna har under årens lopp förstorats till en större skala., från en ”figurinskala” till naturlig storlek. Skulpturerna knyter an till en skulpturtradition vilken går tillbaka många tusen år. Människan har ”alltid” eller i alla fall ”sedan urminnes tider” gjort avbilder av sig själv, i form av amuletter, figuriner, etc. Ett exempel är den paleolitiska venusfigurinen Venus från Willendorf som hittades av Josef Szombathy 1908 daterad till att vara 22 000 – 24 000 år gammal. Skulpturerna knyter också an till en utbredd folkkonst-tradition, jag har under arbetet tittat och samlat på såväl porslinsfiguriner som träfigurer av okända konstnärer, men också nutida så kallade designer toys och religiösa figurer. Den norska konstnären Irene Nordli är en nutida konstnär som arbetat med just figurinen som utgångspunkt, i hennes arbete förvrängs och manipuleras den klassiska oftast vita obemålade porslinsfiguren till ibland groteska eller surrealistiska uttryck. Figurinen intresserar mig då den idag ofta ses som ren dekoration, en meningslös och onödig pryl att pryda hemmet med. Den status som figurinen tidigare hade som bordsprydnad, objekt för samtal under måltiden, och därmed som klassmarkör är idag borta. Figurinen är snarare en symbol för dålig smak. Naturligtvis finns undantag och exempelvis Lisa Larssons figuriner betingar idag ett högt värde. Intressant att notera är att Röhsska museets samling av just Lisa Larsson varit ganska torftig då de när de gjordes inte ansågs vara av högre konstnärlig kvalité. Idag värderas hennes verk betydligt högre inte bara ekonomiskt utan också konstnärligt. Skulpturerna är gjorda i jesmonite, ett vattenbaserat komposit-materialbaserat, de är sedan målade och patinerade. En av skulpturerna är gjord i brons. En av skulpturerna är kombinerad med ett fotografi av en fulllmåne, fotograferad av Christian Strömqvist. Att bemåla skulpturer är en gammal tradition, många äldre skulpturer har varit målade, idag tänker vi ofta att så inte var fallet, då färgen ofta har försvunnit. Utställningen var sparsmakad, skulpturerna visades som en gemensam helhet, där de tillsammans bildar en poetisk berättelse och väcker frågor kring människans existens och relationen till naturen runt omkring oss. Mitt på golvet i galleriet visades en större skulptur målad i matt svart färg. Den helt matta bemålningen tillsammans med den böljande formen associerade till ett svart hål, ett avgrunds-hål, på samma gång lockande och förföriskt i sin sammetsliknande mjukhet, men också lite otäckt.