PLATSSPECIFIK SOLOKONSERT FÖR SOPRANSAXOFON I KLÆMINTGROTTAN En platsspecifik solokonsert i Klæmintgrottan i ön Hestur, Färöarna. En undersökande gestaltning av de akustiska förutsättningarna i en naturkatedral med vågor och vind som påverkar ljudlandskapet. I juni 2016 var jag åter på Färöarna för att medverka i en nordisk produktion av en ny-operaföreställning. Jag fick också tillfälle att ge två solokonserter i Klæmintgrottan vid olika tillfällen som bjöd på olika förutsättningar. Inför dessa hade jag förberett mig mycket utifrån erfarenheten jag fick 2014. Konserterna är en del i en pågående undersökande process av hur mina blåsinstrument klingar i olika rumsliga kontext. Några frågeställningar som jag förhåller mig till är: Vad gör det med min behandling av tonen att vara i olika akustik? Vad gör det med min rytmiska frasering? Hur påverkas mitt sätt att använda pauser? Hur använder jag dynamik? Den forskning jag bedrivit under 2016 har beröringspunkter med dessa frågeställningar och har arbetsnamnet Tonen, tillståndet och tystnaden. – erfarenheter av, och reflektioner kring modal improvisation i skärningspunkten mellan nordisk jazz, arabisk maqam och indisk raga. Jag är intresserad av att undersöka vad jag kan berätta med tonens klangliga valörer på mina blåsinstrument och hur modalitet kan fungera som ett såväl musikaliskt som emotionellt tillstånd. Konserterna i grottan var ett utmärkt tillfälle att pröva några av dessa tankar i en mycket speciell rumslig kontext. Klæmintgrottan på är belägen så att man endast kan komma dit med ett skepp som stannar utanför öppningen som är nedersta delen av ett 300 meter högt, lodrätt fågelberg. Man kan endast ta sig in i grottan med gummibåtar, allt beroende på strömmar och vindar vid det speciella tillfället. Dessa påverkar även huruvida man som musiker spelar från en gummibåt eller kan ta sig iland samt hur mycket av vågor och vind som hörs. Grottan har en stor höjd och en katedralliknande akustik som kan utnyttjas beroende på vågor mm. Konserten är således mycket improviserad och såväl plats- som tidsspecifik då förutsättningarna ständigt skiftar och jag visste inte förutsättningarna förrän vi kom dit. Denna gång gjorde strömmarna det för farligt att gå iland i grottan så jag spelade från en gummibåt i vilken det även satt publik vilket det också gjorde i flera andra båtar. Vid det första tillfället 14/6 var det måttligt med ljud från vågorna men inte starkare än att jag kunde få igång akustiken. Dyningarna skapade en regelbunden rytm, som en andning vilket gav hela framträdandet en organisk rytmisk form. Jag spelade med, mot eller i mellanrummet mellan dyningarna. Dagen därpå var det nästan inget ljud alls från dyningarna och jag kunde verkligen arbeta med klangen på instrumentet och spela tonföljder som bildade ackord. Jag spelade sopransaxofon för att kunna sätta igång akustiken med ett starkt ljud. Först efter den första spelade tonen kunde jag besluta hur jag kunde fortsätta. Hur starkt behövde jag spela? Vilka tonkvaliteter svarade i rummet? Gick det att spela ackord som klingade kvar? Mina konstnärliga val baserade sig helt på en upplevelse av denna plats ur både akustisk som visuell mening. Musiken som skapades blev en del av en större helhet skapad av naturens väldighet, med oss människor som i förundran guppade i små båtar över golfströmmens flöde. Eftersom jag gjort detta tidigare var jag väl förberedd både till vilken repertoar som skulle kunna fungera och i min mentala förberedelse av att under strapatsrika förhållanden kunna vara närvarande i det skapande ögonblicket. Att ta in miljön, akustiken och vara uppmärksam inåt på mina egna impulser. Improvisationens kärna är att förhålla sig till nuets förutsättningar (vad de än må vara) och konserten i grottan var en viktig del i den undersökande processen av detta i en platsspecifik kontext. Att spela i grottan på Färöarna är rent akustiskt mer att likna vid att spela i en katedral (plus strapatser och vågor) vilket jag gjort många gånger. En reflektion är att kyrkorummet i sig signalerar något vilket påverkar musiken. Jag har även spelat konserter inuti en oljecistern med en fantastisk klang (Musik i Halland arrangerade konserter i den i Falkenberg) och i flera tomma fabrikslokaler. Dessa platser ger andra impulser både för lyssnaren och musikern. Det är spännande att reflektera över hur ett rums innebörd och sammanhang påverkar oss även om det är en liknande akustik. Vad händer i tomrummet efter en spelad ton i en stor akustik? Detta ”tomrum” som blir fyllt av innehåll och mening i relation till den spelade tonen. Är det i dessa öar av laddad tystnad som musikens magi uppstår och därigenom öppnar sig också en kanal inåt i människan? De erfarenheter jag tar med mig från dessa konserter har stor betydelse som en del i en kontinuerlig reflektion kring de teman jag nämnt ovan. Jag kan konstatera att min forskning före och efter dessa tillfällen har varit viktiga delar i att 1) det blev mycket lyckade framträdanden både konstnärligt och publikt samt 2) att jag kunna ta med mig erfarenheter på ett medvetet sätt som jag har glädje av min praktik och mitt undersökande arbete. Improvisationer med utgångspunkt från följande verk:. 14/6 - 16: relativt mkt vågljud men ändå tydlig klang att spela i +Gi∂∂a – samisk jojk, arr Hagberg. Pentatonisk melodi +Danse ikke gråte nå utgå från E mixolyd, arpeggio/melodi, multiphonics, ”fåglar” + Bbm/Bm sonority + Send in the Clowns 15/6-16: Lite ljud från vågor, svagare spel fungerade också + Gi∂∂a + Danse ikke gråte nå + Rop + Höst + Send in the Clowns + O signade dag + birds & sounds, breathing notes (Bb C) under utfart