Forskningsprojektet Mot ett konstmusikens utvidgade fält (finansierat av Vetenskapsrådet; Lützow-Holm 2008- 12) tog avstamp i frågor om hur korsbefruktande brytpunkter mellan olika konstuttryck kan iscensättas i ett utforskande av subjektivitetens skapande logik och praktiska kunskap i långsamma, kreativa processer. Det centrala var inte att förespråka nya genrer utan att etablera en rörligare och mer kalejdoskopisk förståelse av tolkningens komplexitet. Förväntan om ständigt likalydande, reproducerbara verkåtergivningar gör musikhistorien statisk, vilket ökar avståndet mellan konstmusikens habitat och experimentella musikscener. Valet av strategi grundade sig på tanken att det är möjligt och relevant att reflektera denna typ av problemställningar i en konstnärlig praktik där komposition och tolkning interagerar i ett utvidgat fält (Krauss, 1979) och att de kan avhandlas i och genom konsten själv. Till skillnad från teater och bildkonst har musiken ingen allmän teoribildning som problematiserar området, varken utifrån ett postkolonialt, feministiskt eller norm- och kulturkritiskt perspektiv. Undantag finns inom exempelvis det tyska (poststrukturella) avantgardet hos kompositörer som Helmut Lachenmann i essäsamlingen Musik als existentielle Erfahrung: Schriften 1966-1995 (Breitkopf und Härtel, 1996) och Mathias Spahlinger i dennes kritiska exposé vorschläge: konzepte zur ver(über)flüssigung der funktion des komponisten (MusikTexte 95/2002). Ett annat exempel är den amerikanska filosofen Lydia Goehr och hennes betydelsefulla försök att ringa in några grundläggande ontologiska aspekter av musikverket som fenomen och begrepp i The Imaginary Museum of Musical Works: An Essay in the Philosophy of Music (Oxford University Press, 1992). En författare som Elfriede Jelinek har i sina dramatiska texter skrivit in det mänskliga varat i svindlande bråddjup vilka trotsar konventionella föreställningar om verkets status som fullbordad skrift. Simone de Beauvoir, Roland Barthes, Hélène Cixous och Gilles Deleuze är andra givna referenser. I realiteten hade forskningsprojektet Mot ett konstmusikens utvidgade fält en stark institutions- och normkritisk udd. Vi hann dock aldrig närmare belysa tänkbara kopplingar till feministisk teori, vars radikala material kunde ha gett stöd åt forskningen. En av idéerna vill nu vara att utgå från hur Julia Kristeva definierar kvinnligt som varje handling som underminerar eller bryter mot den auktoritära (manliga) diskursen, med andra ord: allt som uppmanar till frihet – och försöka reda ut ifall hennes begreppspar fenotext och genotext kan visa sig produktivt. Med dessa två begrepp vore det sedan intressant att göra en djupläsning av Roland Barthes From Work to Text och undersöka det musikaliska verkets betydelsenivåer som fenotext respektive genotext. Även Judith Butler tycks ofrånkomlig i sammanhanget. Vad är väl längtan efter verket och dess (patriarkala) fulländning annat än uttryck för en kulturellt betingad heterosexuell melankoli? Då är också föreställningen om en (musikalisk) kanon en del av de diskursiva uteslutningsmekanismer Butler kallar den heterosexuella matrisen. Hennes teorier om performativitet, genus och kön vore angelägna att läsa mot bakgrund av hur exempelvis noterade och improviserade musiktraditioner förhåller sig till varandra. Det är inte osannolikt att vi här vill kunna frilägga grunden för en subversiv musikteori som delvis bygger på en tillämpad poststrukturalistisk feminism. Denna spekulativa potential har stor betydelse för motivationen och drivkraften att vidareutveckla projektet. Genom konstnärliga experiment vill forskningen undersöka och diskutera antagandet att rådande normer och konventioner inom västerländsk konstmusik härrör ur en patriarkal maktordning och i flera avseenden är strukturellt betingade. Då kan det vara relevant att ställa frågan: Vilken typ av strategier krävs för att formulera en kompositorisk écriture féminine?