Översättning av dold anföring från svenska till franska i verk från förra sekelskiftet

Abstract

Det är ett känt problem att skillnader mellan litterära traditioner och språkliga strukturer gör att vissa förändringar sker när ett litterärt verk översätts, men vad kan det få för konsekvenser för den narratologiska strukturen? Bland talåtergivningsprocedurema finns en vid namn dold anföring (DOL) som, enkelt sagt, kan karakteriseras som en blandning mellan direkt och indirekt tal där, i typexemplet, element som tempus och pronomen lånas från det indirekta talets struktur, medan subjektiva element som vokabulär, deiktiska element och strukturer tas från det direkta talet, dock får inget underordnande inledande sägeverb förekomma. Talsituationen markeras istället med andra typer av verb, nominalfraser eller framgår helt enkelt av kontexten. Eftersom form och kontext samarbetar på ett mycket subtilt sätt riskerar vissa element att försvinna vid översättningen och därmed orsaka förluster av DOL. Målet med min forskning är att, med utgångspunkt i Strindbergs prosaproduktion, dels studera hur DOL översätts till franska, men också att försöka utröna om eventuella förändringar i den narratologiska strukturen beror på språkspecifika problem, eller skillnader i den litterära normen. Jag tittar även på fall där DOL översatts för att se om samma strukturer använts som i svenskan eller om andra, kompletterande, har ersatt de ursprungliga. Ett specifikt exempel är översättningen av ”ju” som ofta markerar DOL, men som inte har en direkt formell motsvarighet i franskan och därför ofta utelämnas med varierande konsekvenser. Jag tar min utgångspunkt i Ingos (1991) metod för bedömning av översättningar som tar syntax, lexikala element och pragmatiska strukturer i beaktande och kombinerar den med olika verk som kontrasterar fransk-svensk språkproblematik såsom Eriksson (1997) och Tegelberg (2000), för att nämna några exempel.