Besiktningsklausuler i fastighetstransaktioner. En undersökande uppsats om besiktningsklausulers formulering och tolkning med koppling till fastighetsmäklarens ansvar för köpekontraktet vid en fastighetstransaktion.

Abstract

Utgångspunkten vid köp av fastighet är att köparen utför sin undersökningsplikt före köpet och finns reglerad i 4 kap 19 § 2 st. Jordabalken (1970:994). På senare tid har det dock blivit allt vanligare att parterna använder en så kallad besiktningsklausul i köpekontraktet. Uppsatsen behandlar just dessa klausuler som gör att undersökningsplikten och således möjligheten att besiktiga fastigheten flyttas till efter köpet. Problematiken som omfattar besiktningsklausuler är framförallt formuleringen, som många gånger är bristfällig. Den bristande formuleringen gör att klausulerna ligger till grund för tvist mellan parterna, främst tolkningstvister avseende innehållet. Vidare finns det lydelser som är utformade så att det ger ena parten stora fördelar om fel återfinns i fastigheten. Har en mäklare anlitats är det denne som utformar samtliga klausuler i ett köpekontrakt och har då ett ansvar för att dessa är klart och tydligt formulerade. Syftet med uppsatsen är att undersöka problematiken som omfattar besiktningsklausuler samt på mäklarens roll i utformandet av dessa med en koppling till regelverket. I uppsatsen diskuteras hur besiktningsklausuler tolkas och vilka omständigheter som är avgörande för att dessa ska anses vara otydligt utformade med utgångspunkt från praxis samt avgöranden från FMI. Besiktningsklausuler regleras idag inte i svensk rätt och det finns heller ingen schabloniserad klausul. Lösningen blir således att utfärda en standardklausul, men med möjlighet att anpassa den till det specifika fallet då en fastighetstransaktion kan skilja sig mycket från fall till fall vilket klausulen vidare måste anpassas till.