Förskolan i den rasifierade staden

Abstract

I förskolan läroplan Lpfö 98 (2016) beskrivs riktlinjerna för arbetet med mångfald; I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmågor och barns eget kulturskapande som att överföra ett kulturarv – värden, traditioner och historia, språk och kunskaper – från en generation till nästa. Det svenska samhällets internationalisering ställer höga krav på människors förmåga att leva med och förstå de värden som ligger i en kulturell mångfald. Förskolan är en social och kulturell mötesplats som kan stärka denna förmåga och förbereda barnen för ett liv i ett alltmer internationaliserat samhälle. Medvetenhet om det egna kulturarvet och delaktighet i andras kultur ska bidra till att barnen utvecklar sin förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar (Skolverket 2016, s. 6). Intressant här att styrdokumenten beskriver en kulturell mångfald, istället för en möjligen vidare skrivning som t.ex. mångfald. Läroplanen som skall styra förskolan menar forskare därmed lämnar utrymme för tolkningar (jfr Runfors 2013, Lunneblad 2006). Forskare beskriver t.ex. att det finns en dubbelhet i skrivningarna, Runfors (2013) uttrycker det som att ”Läroplanen ålägger alltså förskolans anställda att på en och samma gång verka för kulturell mångfald och för kulturell enhetlighet” (s. 141). I ljuset av den nämnda paradoxen i förskolans läroplan, beskriver Ljunggren (2015) i sin artikel, vilken behandlar grundskolans läroplan, att texten skrivs fram som att nationens särdrag uttrycks i termer av kulturarv. Vilket utbildningen skall främja ” varje deltagares identifikation med nationen som idé” (s.14). Författaren menar vidare att detta skall göras i en heterogen pluralistisk nation som har över tvåhundra språk representerade. Detta menar författaren gör att det inte är en helt enkel uppgift att genom utbildning reproducera eller förändra den nationella identiteten. Intressant kring läroplanens skrivningar om kulturell mångfald är att stycket har varit oförändrat sedan tillkomsten år 1998, trots revideringar både år 2010 och 2016. Runfors (2013) och Lunneblad (2006) beskriver att i förhållande till tidigare texter är läroplanen väldigt tunn, vilket Runfors (2013) menar kan ses som ett sätt för policymakarna att undvika lite mer komplicerade frågor gällande kulturell mångfald. En av de mer komplicerade frågorna är att begreppen kultur och mångfald inte definieras, mer än att det är något personalen skall förhålla sig positiv till (Runfors, 2013).

Forskare menar att dokumentet generar många frågor, t.ex. när det kommer till själva genomförandet. Runfors, (2013) skriver att ” Hur mängden av levnadssätt ska respekteras och understödjas är nämligen något som per definition hänskjuts till personalen i en förskola som är målstyrd och där policyn föreskriver målen men inte medlen” (s. 140). Det kan ses som att monokulturella och pluralistiska diskurser och samhällets asymmetriska maktrelationer lämnas över till personalens egna kompetens och reflexivitet.

Detta tolkningsutrymme och diskurser kring mångfald blir därmed högst intressanta för studier. Förskolan kan sägas vara placerad i en stad där segregerade rasiferingsprocesser fortgår, vilket kan konstruera bilder av rum som rasifierade, det vill säga olika stadsdelar bär på bilder utifrån ”ras” och klass. Läroplanens (Skolverket, 2016) tolkningsutrymme, stadens rasiferingsprocesser och begränsad forskning kring förskolor i områden som kännetecknas som högresursområden är det som i huvudsak väckte mitt intresse för denna studie.

Förskolan kan förstås som en av de första institutionerna utanför hemmet, där barn i Sverige möter och tillägnar sig olika normsystem, varav det är viktigt att belysa frågor kring normer i förskolan kopplade till ”ras”, d.v.s. föreställningar kring hudfärg, språk, namn etc. Därav att det viktigt att lyfta fram hur sociala kategorier som klass, däribland olika former av kapital i form av utbildning, ekonomi men även symboliskt i form av bostadsadress, kan samverka för hur mångfalden artikuleras. Förskolan är en av samhällets viktigaste institutioner, där våra yngsta medborgare utvecklar sitt språk, sociala färdigheter och inte minst samhällets olika normer och föreställningar. Förskolan kan med andra ord ses som en institution som både konstruerar och kommunicerar föreställningar i kring mångfald.

Forskning kring förskolan i relation till kulturell mångfald har ofta eller nästan uteslutande gjorts i storstadsförorter som rasifieras som ”icke-vita” rum (Björk-Willén, Gruber, Puskás, 2013; Lunneblad, 2006). Därav finns det ett behov av att dels vända blicken mot den ”vita” majoriteten, och också utgå från ett kritisk ras- och vithetsperspektiv för att undersöka normer och föreställningar där de skapas, i stället för att som brukligt utgå från ”offren” för dessa strukturer.

Den föreliggande studien ämnar fästa blicken på platser/rum som kan beskrivas som högresursområden och vad som i den här studien kommer benämna som den ”vita” medelklassen och förskolor där deras barn är i majoritet. Genom att studera sammanhang där barn till den ”vita” medelklassen är i majoritet, vänds blicken mot de utbildningssammanhang som vanligen inte studeras. Studien vill därmed rikta blicken mot de sammanhang som kan sägas utgöra den ”svenska” normen, alltså den ”vita” medelklassen och inte ”de andra”, vilket tenderar att vara vanligt förekommande i flertalet studier.

Studien är av intresse då det finns få studier i ämnet (Rubinstein Reich och Tallberg Broman, 2004). Det finnas därigenom en lucka i kunskapsläget kring förskolan i relation till mångfald. Studiens intention är med andra ord att bidra med en pusselbit till konstruktionen av mångfaldsdiskurser kring förskolan i högresursområden. Studien ämnar att utifrån forskning kring mångfald och makt bidra med kunskap kring förskolan och samhällets normativa föreställningar kring densamma.