Göteborg 30 september 2017, är en fotografisk bildessä från det offentliga rummet. Jag har använt mig av analog teknik som jag sedan scannat digitalt och filtrerat. Bilderna är beskurna i kameran och fotograferade inom loppet av ett par timmar i en specifik situation. Essän är publicerad på den digitala plattformen tsnoK.se och kan komma att distribueras på annat sätt framgent. Den nationalsocialistiska organisationen och partiet, Nordiska motståndsrörelsen, beviljades tillstånd att demonstrera i Göteborg lördagen den 30 september, 2017. Upptakten till demonstrationen i massmedia och sociala medier var präglad av sorg, ilska, vanmakt och rädsla blandat med en hel del röster som förespråkade rörelsens rättmätiga yttrandefrihet. Det var dock ingen som på allvar trodde att demonstrationen skulle genomföras utan att det skulle ske uppenbara överträdelser i form av hets mot folkgrupp, hatbrott och / eller förbud mot att använda sig av nazistiska symboler. Alltså, kriminella handlingar som i ett demokratiskt samhälle skall prövas gentemot lagtexten. Själv såg jag framför mig kaos, brinnande papperskorgar och skadade människor likt de scener som utspelade sig i Göteborg i samband med EU-toppmötet i juni 2001. Jag kan inte minnas när jag sist drabbades av en impuls att gå ut i staden och dokumentera en händelse fotografiskt, men då lördagsmorgonen kom så plockade jag fram min analoga systemkamera ur skåpet och petade loss några 135-millimetersrullar med film som hade frusit fast i kylfacket. Min tanke var att fotografera eländet som jag trodde skulle utspela sig i samband med NMR:s marsch längs en av polismyndigheten utstakad väg genom centrala Göteborg. Stämningen ute på stan var absurd. Gatorna låg i princip öde och från motorleden nära mitt hem vilade en olycksbådande tystnad då polisen tydligen varit ute hela natten och satt upp avspärrningar. Helikoptrar hovrade i luften och solen hade bestämt sig för att det var en bra dag att lysa upp medborgarnas frustration över en liten men högljudd grupp skandinaver som fått myndigheternas tillstånd att offentligt manifestera sitt hat. Jag var inte säker på vad det var jag ville fotografera när jag gick ut den dagen, jag visste bara att jag ville vara delaktig på något sätt och att det kändes bekvämt att ha kameran mellan mig själv och verkligheten. Jag gick förbi olika grupperingar av motdemonstranter, till exempel Clowner mot rasism. På Heden hade alla möjliga slags människor samlats för att sjunga, spela eller bara vara tillsammans. Det var banderoller, flaggor, ballonger. Talkörer bröt ut och polisen jobbade löpande med att säkra avspärrningar utefter den tänkta marschen som så många människor kommit hit för att försöka stoppa. Jag lyfte min kamera några gånger utan att nudda vid avtryckaren. Vad skulle jag med dessa bilder till? Så jag började röra mig bort från folkmassorna, bort från dagens epicentrum och ut i periferin till de enstaka nyfikna och de ödsliga gatorna och den soldränkta asfalten. En fotograf siktar oftast mitt-i-prick med sin bildfångarmaskin. I centrum står vanligtvis det viktiga, det som är aktuellt eller centralt för den fotograferande gesten. Ur ett annat perspektiv så skapar även fotografier en mening eller ett fokus där det ibland inte, i filosofisk mening, finns någonting att se . Andra gånger kan vi tala om fotografiska bilder som har givit skilda fenomen en helt oförtjänt gestaltning. Jag var säker på att det fanns andra fotografer som dokumenterade motdemonstranterna, vilka det i moralisk mening hade legat mig närmast till hands att fotografera. Där och då tog jag, det inte alltför radikala, beslutet att inte heller avbilda en enda företrädare för Nordiska motståndsrörelsen. Jag kände äckel och avsky vid tanken på dessa individer men jag blev fascinerad och en smula trollbunden av den atmosfär deras aktiviteter lyckades skapa i min hemstad och omedelbara närhet. De fotografier som utgör Göteborg 30 september 2017 är väsensskilda från min vanliga konstnärliga praktik i det att de ligger väldigt nära en metod och ett bildspråk som kan kallas dokumentärt. Med den stora skillnaden, och det är häri värdet ligger, att kameran är riktad bort från fokus och den egentliga händelsen som utgjorde en särskild dag i Göteborgs politiska historia. Bilderna förmedlar en surrealistisk atmosfär av förundran som självklart står i ett beroendeförhållande till det verkliga momentum som en grupp nationalsocialister lyckats skapa. Om man vill så kan man se min vägran att förhålla mig till den dagens uppenbara fokus som en micro-protest. Det skulle även kunna tolkas som en övning i retoriskt historieberättande. Själva narrativet laddas av andras bilder och berättelser från dagen i fråga och själv är jag tacksam att jag slapp bevittna ett både skrämmande och befängt spektakel i modern tid.