”MEN JAG FÖRSTÅR INTE VARFÖR DE TROR ATT VI ALLA ÄR LIKA?” En kritisk diskursanalys om hur ensamkommande barn konstrueras i svensk media.

Abstract

Syftet med denna uppsats var att med hjälp artiklar från Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Aftonbladet ta reda på hur ensamkommande barn framställs i svenska media. Den undersökta tidsperioden var det första halvåret under 2017, 1 januari till 1 juli. Det empiriska materialet bestod av sammanlagt 53 nyhet- och debattartiklar och ledare; 15 från Dagens Nyheter, 21 från Göteborgs-Posten och 17 från Aftonbladet. Vi har ur dessa artiklar funnit konstruktioner av ensamkommande barn och unga, som vi sedan analyserat med hjälp av kritisk diskursanalys och Norman Faircloughs tredimensionella modell. Förutom den kritiska diskursanalysen har vi byggt vår analys på tidigare forskning och med hjälp av teoretiska ansatser som sociala konstruktioner, makt, stämpling, stigma och teorier om Vi och Dem. De fyra konstruktioner vi fann var: ensamkommande barn som misstänkliggjorda, ensamkommande barn som ambitiösa, ensamkommande barn som offer och ensamkommande barn som ekonomisk samhällsbörda. För att visa på dessa konstruktioner har vi i vårt analysoch resultatkapitel presenterat exemplifierande citat ur de tre dags- och kvällstidningarna. Vår studie visar på att de konstruktioner vi fann om ensamkommande barn i media också kan ses som diskurser som är delar av den rådande diskursordningen, och att ensamkommande ofta framställs som ett De Andra, medan resterande av det svenska samhället framställs som Vi. De är ur ett maktperspektiv hela tiden underlägsna Oss och denna maktordning är något som den rådande diskursordningen upprätthåller, och denna diskursordning är något media reproducerar då de fortsätter skriva om ensamkommande som avvikande och ett De.