Särskild utlänningskontroll. En undersökning av beviskrav och rätten till effektiv domstolsprövning vid kvalificerade säkerhetsärenden.

Abstract

Den sedan millennieskiftet ökade terrorhotsbilden mot Sverige har bl.a. föranlett ett ökat behov av effektiv lagstiftning som inte bara reglerar bestraffning av terrorbrott utan även reglerar hantering av sådan presumerad brottslighet. Lag (1991:572) om särskild utlänningskontroll (LSU) utgör emellertid en sådan lagstiftning som ämnar till att genom utvisning förhindra en utlänning som under vissa förutsättningar kan anses innebära ett potentiellt terroristhot från att utföra terroristdåd i landet. Förevarande slags brottsförebyggande lagstiftning, baserad på framtidsprognoser, ställer likväl höga anspråk på att den enskilde potentiella terroristen men tillika asylsökanden, tillerkänns en rättssäker process. Att förfarandet enligt den särskilda lagstiftningen vidare utgör ett administrativt förfarande och således inte omfattas av för brottmålsprocessen traditionella garantier och principer är också av betydelse i sammanhanget. Med utgångspunkt i det anförda, jämte förståelsen för det stora ingripande som både en terroristklassificering och ett utvisningsbeslut kan innebära för en enskild, har jag inom ramen för uppsatsen funnit anledning att närmare undersöka beviskravet och det tillhörande tolkningsutrymme som ges för att kunna fatta ett beslut om utvisning enligt 1 § LSU. Ärenden som handläggs inom ramen för LSU, s.k. kvalificerade säkerhetsärenden, överprövas vidare, i motsats till ordinära asyl- och säkerhetsärenden av regeringen. Det innebär således att asylsökande vilkas ärenden bedöms omfattas av lagen förlorar den i asylprocedurdirektivet ovillkorliga rätten till effektiv domstolsprövning av asylfrågan. Den svenska lagstiftarens konstruktion av överprövningsfrågan har emellertid inte stått okritiserad varför det funnits utrymme att inom ramen för denna uppsats närmare undersöka om lagstiftaren för förevarande ärendegrupp har gjort en rimlig tolkning av den bristande tillämpligheten av rätten till effektiv domstolsprövning enligt direktivet. Även denna frågeställning aktualiserar vissa särskilda spörsmål avseende rättssäkerheten för den enskilde som närmare kommer att analyseras i uppsatsen. Ärendegruppens starka utrikespolitiska anknytning kan framhållas för att motivera regeringens särskilda ställning i överprövningsfrågan. Likväl fordrar konstruktionen av en effektivt fungerande preventiv lagstiftning av naturliga skäl att vissa avsteg från traditionella beviskrav medges. Den övergripande frågan som emellertid har varit av närmare intresse för förevarande uppsats är i vilken mån de avvägningar som gjorts avseende kraven på en effektiv lagstiftning i båda dessa konstruktioner enskilt, men också sammantaget, kan anses försvarbara ur ett rättssäkerhetsperspektiv.