”Dom har liksom inte förstått att det är dom som måste hjälpa sitt barn” En diskursanalytisk studie om föräldrar och professionella vid barnhabiliteringen

Abstract

Idag deltar familjen i alla delar av habiliteringsarbetet. Forskning visar att verksamma inom barnhabiliteringen har en konsultativ roll gentemot föräldrarna och att behandlaren fått en mer arbetsledande roll som handledare för föräldrar och nätverk. Relationen mellan professionella och föräldrar blir därmed mycket viktig och avgörande för barnens behandling. Mot bakgrund av detta är syftet med studien att undersöka hur yrkesverksamma vid barn- och ungdomshabiliteringen uttrycker sig om sina möjligheter att utöva sitt uppdrag utifrån föreställningar om den egna professionella funktionen och om barnens föräldrar. Forskningsfrågan formuleras på följande sätt: Vilka diskurser verkar i barnhabiliteringens praktik och hur kan dessa förstås och problematiseras utifrån professionens utrymme och funktion i det senmoderna samhället? Ur denna forskningsfråga ställs följande två underordnade forskningsfrågor: Hur konstrueras föräldern i barnhabiliteringen? Hur positionerar sig professionella inom barnhabiliteringen i förhållande till sin praktik? Studien vilar teoretiskt på en socialkonstruktionistisk grund. Diskurs som reglerad samtalsordning är utgångspunkten för studien, liksom de centrala begreppen subjektspositionering och tolkningsrepertoar. Studien är kvalitativ och praktiknära. Empiri har genererats ur sex fokusgruppsamtal med yrkesverksamma team inom barnhabiliteringen under hösten 2015. Analysen har inriktats mot hur språkliga uttalanden om praktiken konstrueras, hur de varierats och vilka funktioner de fyllt. Resultatet presenteras i två delar. Den första delen presenterar de professionellas konstruktion av föräldern och den andra delen de professionellas positioneringar. Två övergripande tolkningsrepertoarer lyfts här fram: Habiliteringen som medmänskligt stöd respektive Habiliteringen som utbildningsinstitution. Resultatet problematiseras mot bakgrund av det senmoderna samhället och professionens utrymme i organisationen. Frågor om barnets möjlighet till stöd liksom barnhabiliteringens specialistfunktion diskuteras.