Om vädrets makter hos Herodotos

Abstract

Väder är ett tema som ligger i den, vad gäller Herodotos, omdiskuterade skärningspunkten mellan religion och försokratisk naturfilosofi. Studien har undersökt 74 textpassager i Herodotos Historia som tar upp väder eller klimat. Passagerna har analyserats med avseende på kopplingar till olika former av religion och förekomsten av rationella förklaringar eller tillämpning av försokratiska teorier. Totalt i verket blandas passager med och utan koppling till religiösa sammanhang. Drygt 40 % av passagerna har koppling till religion. I de övriga förekommer vädret eller klimatet i sekulära situationer, eller i naturfilosofiska resonemang. Men när man delar upp passagerna i fyra kategorier med olika grad av oförutsägbarhet, så skiljer sig andelen religiöst anknutna fall betydligt åt mellan kategorierna. Klimat, den minst oförutsägbara kategorin, har lägst andel fall med gudomlig anknytning, sedan stiger procentandelen med tilltagande grad av oförutsägbarhet i kategorierna säsongsväder (årstidsväder, årstidsvindar) och normalväder. Klart högst andel av religiöst anknutna passager har den mest oförutsägbara kategorin oväder, med 70 %. Den kategorin innehåller också flest passager totalt sett. Tyngdpunkten på oväder ger intrycket av en agerande gudom, snarare än en immanent gud som genomsyrar naturen. Sammanlagt elva passager kan tolkas som att gudar aktivt ingriper i människornas värld med hjälp av väder. De förekommer i alla fyra kategorierna, men är flest i oväderskategorin. I fem av de elva ingripandena ger Herodotos bilden av att han själv hyser tilltro till dem. Även bland dessa dominerar ovädren. Det är alltså ganska få fall där Herodotos själv ger uttryck för att han tror på gudomliga väderingripanden. Men även de fall där han behandlar försokratiska väderteorier är få. Utöver några basala rationella tankar om klimatfenomen, finns de försokratiskt influerade förklaringarna i säsongsväderkategorin. De rör teorier för säsongsvariationerna hos Nilens och Istros (Donaus) vattenstånd. Det är alltså i de bägge minst oförutsägbara kategorierna som Herodotos tillämpar rationella resonemang och naturliga förklaringsmodeller. Av resonemangen i vattenståndspassagerna framgår att Herodotos kände till försokratiska teorier för regn och resonerar rationellt kring vind. Trots det tillämpar han aldrig detta när det handlar om oväder. Inte heller nämner han teorier för åska, trots att flera sådana teorier fanns. Bland ovädren är istället religiösa kontexter vanliga.