DEN MANLIGE SOCIONOMEN EFTER #METOO – PROBLEM ELLER LÖSNING? En kvalitativ fokusgruppstudie bland manliga socionomstudenter vid Göteborgs universitet

Abstract

Manliga socionomer tillhör en minoritet, såväl på universitetens socionomprogram som i yrkeslivet. Det talas ofta om behovet av fler män inom socialt arbete. Samtidigt visade #Metoo och #Orosanmälan under hösten 2017 att socialt arbete – trots kvinnodominans och många kvinnliga chefer – på intet sätt är fritt från mäns sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor. Vi ville med vår uppsats undersöka denna dubbelhet: manliga socionomer som både lösning och problem. Det övergripande syftet var att utforska hur det är att vara man på socionomprogrammet och yrkesverksam inom socialt arbete, samt hur detta påverkats av #Metoo. Vi använde oss av kvalitativ metod i form av fokusgruppintervjuer. Fördelat på två fokusgrupper har totalt elva manliga socionomstudenter vid Göteborgs universitet deltagit. Resultatet från fokusgrupperna bearbetades och analyserades med hjälp av tematisk analys. På de delar av samtalen som handlade om #Metoo genomförde vi dessutom en begränsad diskursanalys. Studien tog sin teoretiska utgångspunkt i ett socialkonstruktionistiskt perspektiv på kön/genus, samt teorier om den hierarkiska maktordningen där mannen är överordnad kvinnan. Vår studie visade att de manliga studenterna upplevde stora skillnader mellan att som man vara student och yrkesverksam. Vid universitetet kände de sig antingen anklagade för att vara en del av patriarkala strukturer – eller fria att utforska alternativa maskuliniteter. Arbetslivet beskrevs av alla som en välkomnande miljö, där de kände sig åtråvärda och uppskattade, ibland på diffusa grunder. I samtalen kring #Metoo framträdde fyra tydliga diskurser med den manlige socionomen som både problem och lösning: “Män har drifter – som måste kontrolleras.”, “Socionommän är trots allt lite bättre. Eller?”, ”En manlig socionom agerar – och rannsakar sig själv.”, “Det kommer att bli bättre – och vi är en del av lösningen.”. Sammanfattningsvis verkar det finnas ett uppdämt behov bland respondenterna att samtala om våra forskningsfrågor. Därför ser vi en möjlighet för Göteborgs universitet att skapa arenor för sådana samtal och ge de manliga studenterna kunskap och verktyg, så att de kan bidra till ett mer jämställt samhälle när de går ut i yrkeslivet.