Hur sjuk är demokratin?

Abstract

Lösningen på demokratiproblemet har i praktiken alltid varit att en elit skall styra i folkets namn och utan alltför mycket insyn från folket. Ingen kan ju ha något emot att saker görs för allas bästa, eller hur? Vi, folket, har ju ändå inte kapacitet att förstå poängen med den oändligt komplicerade planeringen bakom till exempel Västlänken. Allmänintresset är elitens monopol? Platon, som avskydde de demokratiska tendenserna i Aten – tänk om folkmajoriteten finge för sig att välja en diktator! - använde sig av en retorisk teknik som går bakåt i tiden för att finna sitt Utopia. Där (t.ex. i Sparta), i Platons Utopia, finns det en klass av visa Väktare (av det allmänna bästa), en klass av säkerhetsfolk (som fick bära vapen), och en klass av arbetare (som arbetade). Popper påpekar, i ”Det öppna samhället och dess fiender” (1945) att Väktarna är kommunister; de söker inte egen vinning, de delar allt (inklusive kvinnor och barn) och nöjer sig med lagom välstånd. Klassen fylls på genom avel och utbildning. De andra klasserna fyller sin funktion och begreppet ”rättvisa” får sin definition av detta att fylla sin funktion. Lycka är helt enkelt att göra väl ifrån sig i sin funktion och vara nöjd med sin plats i samhället. Följden blir att ”stabilitet” blir målet för ledarnas styrning. Förändring är av ondo. Nu är strävan att göra landet ”great again” ledstjärnan för såväl Trump som Putin. Patriotism är att vara säkerhetsstyrkorna underdånig och att hylla ”national security” som ett gott argument för allehanda övergrepp. Spåren förskräcker! Herbert Tingsten sa för länge sedan att ideologierna är döda, men nu tycks någon avart ha väckts till liv igen. Jag menar att utvecklingen är närmast parallell i USA och Ryssland (med Ryssland steget före). Vad är det som har hänt?