Offerzonerna är en diktsamling i fem pregnanta delar som på olika vis – och med hjälp av olika språkliga praktiker – bland annat undersöker människans förhållande till sin omgivning eller miljö. Offerzonerna föregicks av en trilogi – ”Att bli ved-sviten”(publicerad mellan 2013-2015) – som bestod av två diktsamlingar och en konstnärlig avhandling. Mot den bakgrunden går samlingen att uppfatta som ett försök till nyorientering. Offerzonerna är en samling exerciser. Dikter som övar med nya medel, i andra marker. Språkligt och formellt rör sig boken från ett tilltal som präglas av stränghet och stringens mot ett alltmer upplöst eller sönderfallande tillstånd. Den språkliga hanteringen bär på en tro att olika skrivsätt också kan locka fram olika typer av kunskap och insikter. På ett ställe i samlingen står det: ”Jag skriver för att få veta sådant / jag inte redan vet” Viktigt blir således att den språkliga rörligheten inte får stanna av. Diktsamlingen går att beskriva som heterogen. Tematiskt är boken genomgående intresserad av samtids frågor som rör miljö, klimat, migration. Den försöker ta ett (eller möjligen flera olika) grepp kring de på många vis dramatiska förändringarna av våra livsbetingelser vi just nu befinner oss mitt uppe i. Texterna talar om bränderna och torkan, om översvämningarna och undergången. På så vis kan kanske boken sägas skriva in sig i en samtida, uppdaterad naturlyrisk eller ekopoetisk tradition. Oron är genomgående. Den är en tematik men också en viktig nivå i språket, i skrivandet. Oron är bokens urverk, ett inre balanshjul som driver den framåt. Det är ett lyriskt arbete som vill göra det den också talar om. Kritikern Filip Lindberg beskriver i sin recension av boken i tidskriften Ord & Bild på följande vis: ”Detta är språkkritisk samtidspoesi när den är som bäst – med andra ord performativ, inte metadiktande.” En ”offerzon” är en plats som utöver det som där går att utvinna överhuvudtaget inte räknas. I diktsamlingen Offerzonerna besöks och befolkas ett antal sådana i sig ”värdelösa” orter. De finns överallt omkring oss, men också inne i diktarkroppen som rör sig, som skriver och agerar. I mötet med dessa, av oss människor, offrade zoner uppstår ibland fantasier om riddare och lundar. Men lika ofta framträder en dikt som präglas av en mer saklig ton. Kommer isen också längre ut på viken att ”bära oss alla”? Klockan är redan mycket. Solskenet är starkt och vasst. Diktaren ”backar in bilen i skuggan”.