Finns i sjön? – Om officialprinipen, åberopsbörda och tillgång till information i upphandlingsmål

Abstract

Uppsatsen handlar om ansvarsfördelningen mellan processubjekten, parterna och domstolen, för att införskaffa processmaterial samt för processramen i mål om överprövning av offentlig upphandling, mot bakgrund av att officialprincipen ska tillämpas med försiktighet i måltypen. Utgångspunkten för undersökningen är de två vanligaste grunderna till att upphandlingar överprövas; att en leverantör gör gällande att det finns brister i förfrågningsunderlaget och/eller att leverantören anser att det vinnande anbudet inte uppfyller alla obligatoriska krav i förfrågningsunderlaget. Det övergripande syftet med undersökningen bryts i uppsatsen ner i tre delar. I den första delen, kapitel 3, analyseras den rättspraxis från Högsta förvaltningsdomstolen där domstolen uttryckt att en försiktig tillämpning av officialprincipen gäller i upphandlingsmål. I kapitlet dras bl.a. slutsatsen att en sådan försiktig tillämpning av officialprincipen innebär att domstolens officialprövningsrätt inskränks men att domstolen fortfarande har ett officialansvar och under vissa förutsättningar måste inhämta information när den sökande leverantören inte har möjlighet att lägga fram bevisning för sina påståenden. För den ansökande leverantören innebär en försiktig tillämpning av officialprincipen att denne måste åberopa de omständigheter de lägger till grund för talan. Mot bakgrund av det här analyseras i den andra delen, kapitel 4, hur preciserat ett åberopande bör vara för att omständigheterna leverantören åberopat ska ligga inom processramen. Slutsatsen i den delen är att kravet på hur preciserat ett åberopande bör vara varierar i förhållande till vilken grund för överprövning en leverantör anfört. I den tredje delen, kapitel 5, undersöks domstolens ansvar för att leverantören ska ha möjlighet att anskaffa information för att uppfylla sin åberopsbörda respektive bevisbörda, d.v.s. domstolens ansvar för att möjliggöra ett berikande av processmaterialet. I denna del analyseras om och hur domstolen, samt den sökande leverantören, kan anskaffa information inom processen. Vidare analyseras i vilket syfte information kan anskaffas samt hur de olika metoderna för informationsinhämtning förhåller sig till varandra. I detta kapitel diskuteras avslutningsvis hur det går att förstå leverantörens möjligheter och begränsningar till informationsinhämtning inom processen i förhållande till överprövningsmålens likheter med dispositiva tvistemål. En slutsats som dras är att domstolen har ett ansvar för att inhämta information för att prövningen av målet ska bli effektiv och således har ett ansvar för att berika processmaterialet om så krävs. Sekretess torde dock i de flesta fall hindra leverantören som ansökt om överprövning från att ta del av den information domstolen inhämtat och domstolens inhämtande av information möjliggör därför inte för leverantören att komma med nya åberopanden.