En samtalsanalytisk observation av det muntliga nationella provet i svenska

Abstract

I detta arbete undersöks vad som krävs för att lyckas väl på det muntliga nationella provet i årskurs 9. Genom samtalsanalytisk observation av ett, enligt skolverket, föredömligt inspelat provexempel finner jag flera framgångsfaktorer. Att samtala mycket och ta samtalsturen på eget initiativ, att ge stöd åt övriga samtalspartners genom användning av uppbackningssignaler, samt att man använder sig av välformulerade yttranden och ett varierat ordförråd tycks vara språkliga handlingar som leder till ett högt betyg. Några av dessa framgångsfaktorer finns med i bedömningsmatrisen och är på så vis möjliga att bocka av för lärare. Ögonkontakt och blickar, som spelar en viktig roll inom den samtalsanalytiska forskningen, ges dock inget utrymme under bedömingsexemplet. I arbetet undersöks även hur en individuell bedömning kan vara möjlig då eleverna är beroende av varandras språkliga handlingar. Granskningen visar att den individuella förmågan inte kan särskiljas helt och hållet ifrån de övriga deltagarnas handlingar, eftersom alla samtalsdeltagare är beroende av varandra i en konversation. Genom kännedom om detta kan läraren dock lägga särskild uppmärksamhet på hur eleverna hanterar varandras bidrag i diskussionen. I arbetet undersöks även hur eleverna påverkas av lärarens inblandning under provtillfället. Provets examinatorer behöver vara uppmärksamma på att deras inblandning bör vara genomtänkt och fundera över vad den ämnar leda till, och hantering av tystnader kan med fördel tillskrivas bedömarträningen. Det bör dock tas i beaktning att en lärare aldrig kan förberedas helt och hållet på hur samtalet kommer att utvecklas, då interaktionen mellan eleverna uppkommer spontant och oplanerat. Något att gå vidare med i framtiden är hur väl eleverna förbereds för det här muntliga momentet, hur statusrelationer påverkar resultatet och hur rättvisande provet egentligen är.