ARBETSTERAPEUTERS INTERVENTIONER OCH DESS BETYDELSE FÖR BARN MED RYGGMÄRSBRÅCK

Abstract

Bakgrund: Barn med ryggmärgsbråck (RMB) har vanligen både motoriska och kognitiva nedsättningar, vilket kan påverka möjligheten till att utföra och delta i vardagliga aktiviteter. Motoriska nedsättningar påverkar grov- och finmotorik och kognitiva nedsättningar påverkar genomförandet i aktiviteter genom att barnet kan få svårt att komma igång, lösa ett problem som uppstår i aktivitet samt förhålla sig till tid. Enligt senare forskning har tydliga mål samt inlärning av strategier tillsammans med arbetsterapeutisk intervention visat sig ge god effekt. Uppföljningsprogram för spinal dysrafism och hydrocefalus (MMCUP) är ett nationellt kvalitetsregister för barn med RMB. I registret ingår arbetsterapeutiska bedömningar medan interventioner saknas, en orsak kan vara att det endast finns ett fåtal studier som belyser effekten av arbetsterapeutiska interventioner för barn med RMB. Avsaknaden av evidens om vilken betydelse arbetsterapeutiska interventioner har för barn med RMB motiverar anledningen till att denna studie bör genomföras.

Syftet: Syftet med studien var att belysa vilka interventioner som förekommer för barn med ryggmärgsbråck inom barn- och ungdomshabiliteringen samt beskriva arbetsterapeuters upplevelse av hur interventionerna främjar barnets utförandekapacitet i det vardagliga livet.

Metod: I studien användes kvalitativ metod och genomfördes via intervjuer med arbetsterapeuter på barn- och ungdomshabiliteringen i Sverige. Studien har en deduktiv ansats med The occupational interventions performance models (OTIPM) som grund och teori för kategorisering av arbetsterapeuters interventioner och dess betydelse. Vid analys och bearbetning av data användes en riktad kvalitativ innehållsanalys.

Resultat: Resultatet visade att alla fyra interventionsmodeller enligt OTIPM förekom genom intervention, och att två interventionsmodeller förekom oftare. Analysen visade att kompensatoriska insatser och aktivitetsträning i personlig vård utgjorde största delen i arbetet med barn med RMB. Betydelsen av arbetsterapeutisk intervention visade sig variera på grund av motoriska och kognitiva nedsättningar men också på grund av omgivningsmässiga faktorer, barnet beskrevs ha komplexa behov i vardagen. Arbetsterapeutiska interventioner beskrevs kunna bidra till ökad självständighetsutveckling för barn med RMB men för några hade interventionerna begränsad/ingen effekt trots många, parallella insatser.

Slutsats: Barn med RMB visade sig ofta ha komplexa svårigheter vilket resulterade i många och dessutom samtidiga insatser både från arbetsterapeuter men också från andra yrkesprofessioner för att främja barnets utförandekapacitet i vardagen.