Tänkande och språk. En studie av Piaget och Vygotskij

Abstract

Sociokulturella teorier om lärande har blivit populära i Västvärlden. BFL och formativ bedömning är några metoder som används för att utveckla elever. Vygotskij är populär. Piaget är det inte; i synnerhet inte i den engelskspråkiga världen (Piaget 1962). Syftet i denna artikel är att närmare granska den sociokulturella tolkningen av både Piaget och Vygotskij. Sociokulturella teoretiker har negligerat kärnan i Vygotskijs och Piagets teori om tankeutveckling, förhållandet mellan språk och tanke liksom begreppsutveckling. Vygotskij och Piaget är liksom jag universalister och kognitiv-ister. Universella teorier om kunskapsutveckling hävdar att tankeutvecklingen följer universella mönster. Hade det inte funnits sådana mönster skulle inte världen fungera. Det matematiska språket är detsamma oberoende av den kulturella kontexten. π har alltid samma värde oberoende av var eller för vilket ändamål vi beräknar cirklar. En grundläggande teori om kunskap och lärande får naturligtvis konsekvenser för alla delar av utbildningssystemet. Dessutom har sociokulturella teo-retiker tillskrivit Vygotskij ha tillskrivits dialogism och kopplingen till Bakhtin.