Surrogatmoderskap - varför vill den svenska lagstiftaren inte lagstifta?

Abstract

Enligt svensk lag är inte surrogatmoderskap tillåtet, trots detta så kommer ca 50 barn till Sverige varje år som har fötts genom surrogatarrangemang utomlands. Ett stort hinder för möjligheten att genomföra surrogatarrangemang i Sverige, men också för de arrangemang som sker utomlands med svenska föräldrar, är moderskapspresumtionen. Det är den födande kvinnan som anses vara barnets mor. I juni 2019 kom HD med den så kallade kaliforniska moderskapsdomen (NJA 2019 s.504). Domen åsidosatte moderskapspresumtionen och tillät för första gången en moderskapsfastställelse för en kvinna som inte fött barnet, med utgångspunkt i att det var för barnets bästa och barnets rätt till privatliv. Domen ihop med det faktum att Sverige från och med 1 januari 2019 började tillåta befruktning utanför kroppen med endast donerade könsceller fick mig att undra varför lagstiftaren inte vill lagstifta om surrogatmoderskap. Hur har lagstiftaren resonerat i förarbetena på området? Vilka är de rättsliga hindren för surrogatarrangemang? Och vilken plats har barnets perspektiv i det hela?