Hotellverksamhet och stadigvarande bostad - En undersökning av mervärdesskatterättslig hantering av uthyrning av privatbostad

Abstract

Uthyrning av privatbostäder för hyresgästers övernattning har underlättats med hjälp av hemsidor som exempelvis Airbnb. Skatteverkets kontroller av sådan uthyrning talar för att uthyraren inte betalar korrekt skatt eller mervärdesskatt på den inkomst som uthyrningen inbringar. Den mervärdesskatterättsliga reglering som finns att tillgå för omsättning och upplåtelse av fastighet klargör att uthyrning av fastighet är undantagen från mervärdesskatt, men att hotellverksamhet är mervärdesskattepliktig. Regleringen klargör även att en mervärdesskatteskyldig verksamhet ger upphov till avdragsrätt för ingående mervärdesskatt, men att ett avdragsförbud gäller för stadigvarande bostad. Det blir således problematiskt att avgöra om en uthyrning av en privatbostad är mervärdesskattepliktig och om avdragsrätt medges för sådan uthyrning.

Denna uppsats syftar till att utröna vilka kriterier som avgör i vilken utsträckning uthyrning av en privatbostad är mervärdesskattepliktig och medför avdragsrätt. Dessa kriterier analyseras utifrån neutralitetsprincipen med fokus på konkurrens- och avdragsneutralitet. Undersökningen visar att flertalet kriterier är relevanta att beakta, beroende på vilken instans som tolkar och tillämpar rätten. I uppsatsen redogörs det för relevant lag, förarbeten, praxis och Skatteverkets publikationer, vilket resulterar i att Skatteverket är den instans som har preciserat vilka fyra kriterier som ska avgöra om uthyrning av privatbostad ska vara mervärdesskattepliktig. Skatteverkets kriterier klargör att uthyraren är en beskattningsbar person och att uthyrningen är mervärdesskattepliktig om en sammanhängande uthyrningsperiod maximalt är fyra månader, om marknadsföring eller tjänster som erbjuds kan liknas med hotellverksamhet samt om tids- och beloppsgränser på 113 dygn och 50 000 kronor uppnås. Skatteverket klargör även att avdragsförbudet för stadigvarande bostad ska gälla samtidigt som avdragsrätt medges för förbrukningsvaror som kan hänföras till uthyrningen. Analysen av kriterierna visar att Skatteverkets tre första kriterier går att hänföra till lagstiftning, förarbeten och praxis, men att det sista kriteriet om en tids- och beloppsgräns saknar argumentationsgrund och kan föranleda att konkurrensen snedvrids. Undersökningen visar även att tillämpningen av avdragsrätt och avdragsförbud saknar stöd i praxis, samt kan ifrågasättas utifrån principerna om avdragsneutralitet och reciprocitet.