Så kall ni är om handen, låt mig värma den i min

Abstract

Min farmor Astrid var den som lärde mig sy min första söm och sticka mina första maskor. Hon hade inte möjligheten jag har i dag, att utbilda sig inom det textila fältet. Hon skapade familjens plagg och textila bruksföremål, designade sina egna stick och sömnadsmönster och experimenterade med färg och form utan att kalla det hon gjorde för konst, formgivning eller hantverk. Hon stoppade sockor, sprättade dragkedjor och sydde nytt av gamla plagg. Hon hade hand om familjens ekonomi, barnen och hemmet. Hon gjorde allting själv utan att få betalt för sitt arbete och hennes arbete benämndes som förspilld kvinnokraft. I examensarbetet har jag undersökt hur jag kan använda textila tekniker och mitt textila formspråk för att gestalta berättelser. Den här gången om varifrån mitt textila arv och intresse kommer. I arbetet hoppas jag berätta om min farmor, hennes textila kunskap och samtidigt öppna upp för diskussioner om hur vi värderat hennes arbete och kunskap. Kanske kan det också väcka tankar om hur vi värderar kvinnligt och manligt kodade kunskaper och arbeten idag? My grandma taught me how to sew and how to knit. She didn’t have the opportunity that I have now: to study textiles. She made clothes for her family and items for everyday use, designed knitwear and patterns for sewing and experimented with colours and textures without calling it art, design or crafts. She did all this without getting paid and her work was labelled ’wasted female labour’. For my examwork I have explored how I can use my artistic idiom and textiles for storytelling, specifically to show where my textile heritage and interest derives from. In my work, I hope to tell a story of my grandma at the same time as inviting a discussion of how we have (or haven’t) valued her work and knowledge. Perhaps it will also spark thoughts on how we rate certain knowledge and professions differently, depending on whether we perceive them as typically female or male.