Marken lagen glömde - Om markrättigheter för samer, rättenskonstruktion och tillgänglighet

Abstract

Renskötselrätten är en civilrättsligt grundad rätt i Sverige som tillkommer den samiska befolkningen. Det är en bruksrätt av ett speciellt slag eftersom den är oberoende av avtal och grundad på urminnes hävd. Renskötselrätten är således beständig men avhängig historiska förhållanden, den vilar på gamla samiska traditioner. Renskötselrätten får sitt närmare innehåll genom rennäringslagen, en lagstiftning som gång efter annan ifrågasatts av den samiska befolkningen och som genom sina många oklarheter närmast kan ses som en symbol för den politiska passivitet som präglar rättsområdet. I avsaknad av lagstiftning följer omfattande och kostsamma domstolsprocesser efter varandra i Sveriges domstolar.

Syftet med uppsatsen är att analysera rättens tillgänglighet och konstruktion, med utgångspunkt från ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Konventionen är inte ratificerad av Sverige men kan ses som en internationell standard för ursprungsfolks markrättigheter. Frågor som ställs i uppsatsen är hur rättsregeln om urminneshävd respektive rättskällan sedvanerätt fungerar vid samiska anspråk på mark och vatten samt hur de förhåller sig till ILO:s konvention 169. Vidare görs en jämförelse med den norska rätten. Norge var det första landet att ratificera ILO:s konvention 169 år 1990, vilket är en bidragande faktor till att samiska anspråk på mark har fått ett starkare uttryck i norsk lagstiftning och praxis.

Uppsatsen landar i en analys utifrån de kritiska perspektiven access to justice och postkolonial teori. Slutsatsen blir att de rättsliga verktygen i Sverige lämpar sig dåligt för samiskt traditionellt bruk och innehav av mark. Avsaknad av politiskt engagemang och i förlängningen ny lagstiftning innebär en rättslig otillgänglighet. Skillnaden mellan att ha rätt och att få rätt vid samiska anspråk på mark är ofrånkomlig.