Aktiva åtgärder mot trakasserier - Från lagstiftning till praktik

Abstract

Trakasserier är ett stort problem i arbetslivet. Den svenska diskrimineringslagstiftningen både förbjuder och ställer krav arbetsgivarens förebyggande arbete för att motverka trakasserier och sexuella trakasserier. Syftet med denna studie är att ge ökad kunskap om hur detta förebyggande arbete sker i praktiken. Syftet är också att ta reda på vilka andra faktorer i medarbetarnas arbetsmiljö som kan tänkas påverka dem i valet att anmäla upplevda trakasserier till sin arbetsgivare. Genom dokumentstudier av sju kommuners riktlinjer som förtydligar ett förbud mot trakasserier, och rutiner som ska guida medarbetare och chefer till och genom en upprättad anmälan på arbetsplatsen, ger studien en bild av hur kommuners formella arbete bedrivs. Genom kompletterande intervjuer med medarbetare inom kommunal äldreomsorg ges ytterligare ett perspektiv på hur dessa riktlinjer och rutiner används i praktiken och hur medarbetarna förhåller sig till dessa. I intervjuerna framkommer även andra faktorer i arbetsmiljön som påverkar benägenheten att anmäla. Studiens slutsatser visar att medarbetare har olika förhållningssätt till de riktlinjer och rutiner som finns i deras verksamheter. Bristande kännedom om riktlinjer samt en ovilja och osäkerhet till att följa rutiner ger indikationer på en särkoppling mellan det formella arbetssätt som verksamheten utåt sett ger uttryck för och den praktiska verklighet medarbetaren verkar i. Vidare visar studien att trygghet, maktrelationer, stress och ledarskap är viktiga påverkansfaktorer när det kommer till medarbetares benägenhet att vilja och våga anmäla trakasserier i enlighet med de rutiner som finns.